Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Åke Runnquist: Munkmyten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
I vad mån hans senare omsvängning och
symboliska död överskyler hans tidigare åsikter är
väl närmast en inre dansk angelägenhet.
Många andra intressanta sidor av Munks
väsen har belysts i de nya källorna. En, som
nära ansluter sig till det ovan förda
resonemanget, är hans uppfattning av sig själv. Hans
vänner talar ofta om hans stora personliga
blygsamhet, men samtidigt framskymtar ofta
ett från barndomen klart medvetande hos
Munk att han var född till något stort. I ett
brev till Nøjgaard 1926 skrev han att han
redan vid åtta års ålder var säker på att få
ett namn i Danmarks historia, och till den
saken återkommer han flera gånger.
Jeg kan ikke nægte at jeg tror noget om mig selv.
Et troende Menneske kan faa Anfægtelser.
Somme-tider falder det over mig, at jeg visst ikke faar det
Navn i Danmarkshistorien; men i det store og hele
ved jeg, jeg faar det. Det er ikke Forfængelighed og
ikke Æresyge, nej det er det ikke–for jeg tragter
ikke efter det Navn for Navnets skyld, men fordi jeg
fra mit 8de Aar har vidst, at det er sat af til mig —
og saa vil jeg selvfølgelig have min Ejendom–
netop, hverken falsk eller ægte Ydmyghed eller falsk
eller ægte Hovmod — — men en Selvfølge.
(Nøjgaard s. 413.)
Oftast framkommer det emellertid att han
uppfattade sig som ett redskap i Guds hand.
Hans författarskap var ett led i Guds
verksamhet. "Jeg skal skrive det. Gud vil det."
Gentemot människor uppträdde han enligt alla
uttalanden mycket vänligt och förekommande,
men vanligen med stor säkerhet och
självklarhet, i diskussioner ofta med envis orubblighet.
Endast i förhållandet till Gud var han ödmjuk,
men då helt igenom. Mot slutet av sitt liv
uppträdde han gärna som sitt folks tuktomästare,
på Guds vägnar.
Man kan inte komma ifrån att han trots sin
ofta nyttjade självironi kände en viss släktskap
med sina helgjutna hjältar. Professor Brix
påpekar också att han andligen och kroppsligen
jämförde sig med Richelieu, om vilken han
just skrev ett drama. Någon folkledare blev
han emellertid inte; han stod hela tiden ganska
ensam. Med den begynnande frihetsrörelsen
hade han ingen kontakt och saknade egentlig
resonans hos folkets huvuddel. Nøjgaard visar
också på hans allt annat än helgjutna
personlighet och utpräglat dialektiska begåvning,
vilken saknade "ensidighetens slagkraft". Helt
säkert utgör denna inkongruens mellan
ambitionen och dess resultat en av de viktigaste
genvägarna när det gäller att förstå Kaj Munks
egendomliga författarskap.
Med de sista resonemangen är vi inne på
den positiva personlighetsmyt, som skapats
kring Munk av hans vänner — folkväckaren,
frihetshjälten, Nordens störste dramatiker. Att
även den kan tåla en viss revidering är
uppenbart, men av många skäl torde en sådan böra
anstå några år, tills det inträffade kommit på
längre håll. De uppenbara riskerna av en
onyanserad skönmålning belyses emellertid på
ett ganska slående sätt i den nu tillgängliga
litteraturen. Nästan alla Munks biografer, av
vilka de flesta var hans vänner och kolleger
i prästämbetet, talar om hans utomordentliga
sanningskärlek och rättslidelse, och t. o. m.
den gamle skeptikern Brix säger: "Løgn kom
ikke i hans Mund." Samtidigt meddelar
emellertid den samvetsgranne Nøjgaard i en not
till sin bok, att han under två bråda perioder
i Munks liv skrivit ett par tidningsartiklar,
som denne sedan signerat. (Den stackars pastor
Siegumfeldt stöder sig för övrigt på en av
dessa artiklar i sin karakteristik av Munk.)
Egendomligare kan vådan av generaliseringar
sällan belysas.
Kaj Munks ställning i dagens Danmark är
rätt oklar. De mest skilda uppfattningarna av
hans person har ovan berörts. Bland hans verk
finns åtskilliga dramer, som knappast kan
uppföras på länge, varken "Sej ren", "Han sidder
ved Smeltediglen" eller ens "En Idealist" kan
tänkas tolererade av ens en sympatiskt inställd
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
