Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
Charles Morgan: Porträtt i en spegel.
Bonniers 1940.
Det gläder mig att finna att Charles Morgans
snart tjuguåriga roman "Porträtt i en spegel"
fortfarande står sig vid en omläsning — att
dess daggfriskhet, dess skira ungdomlighet och
sällsynta mognad tycks trotsa tiden — så
mycket mer som denna bok blivit en skärva
i mitt öga, som kommit mig att tappa aptiten
för hela Morgans efterföljande produktion och
kanske i alltför hög grad uppfatta denna som
ett epigoneri och en antiklimax. "Källans"
kvietism med dess
"sval-hand-på-panna"-stäm-ning var måhända vilsam att sjunka ner i för
tio år sedan, men den förefaller nu efter det
andra världskriget falsk och onjutbar. "Resan"
är en fin tidsskildring med utsökta genrebilder
från vindistrikten vid La Charente och 80-talets
Paris med dess nattkaféer och utvärdshus —
den ger mycket av franskt landskap men föga
av franskt psyke. Och författarens senaste,
korta romaner karakteriseras av en lovande
upptakt med briljanta personskisser och ett
skickligt igångsatt intrigspel. Alltför snart
drunknar handlingen emellertid i ett hav av
estetiska dialoger, där samtliga repliker hotar
att bli entonigt "morganska". Författarens
människor berusar sig sällan med vin och
aldrig någonsin med erotik, men deras orgier
i ord kan bli ytterst prövande för läsaren.
Med oförtruten "single-mindedness"
upprepar Charles Morgan i sina romaner sitt
älsklingstema — konflikten mellan den
sinnliga och den själsliga kärleken, speciellt sådan
som denna ter sig för en konstnärligt
inspirerad människa. I "Porträtt i en spegel" gäller
det den sjuttonårige Nigels genombrott till
medvetande om sin väg och i "Lörd
Sparken-broke" den byronliknande Peter Tenniels
livslånga sökande efter en syntes av döden, poesin
och kärleken, medan han fullbordar sitt stora
verk, diktcykeln om Tristan och Isoide. För
mig personligen är det romanen om Nigel, som
är och förblir mästerverket, en skiss må så
vara, men ett genialiskt och tidlöst konstverk.
I "Lörd Sparkenbroke" har författaren
däremot förlyft sig i sitt försök att utvidga skissen
till en stor och konstrik roman i samma ämne.
"Lörd Sparkenbroke" kom 1939 ut i svensk
översättning och mottogs med den största
högaktning för att inte säga andakt. Den
frammanade epitet som: "vidunderlig", "kär och
oumbärlig vän", "genialisk", "man läser den
med gripen girighet", "underbar och
gripande", "prosadikt buren av mättad inlevelse
och levande rytm", "ridderlig nobless", "en
stor, tankedjup, konstnärlig och skön bok",
"betyder en renässans för romankonstens
andliga värden", "en stor roman i ordets klassiska
mening", etc. etc.
Den engelska och amerikanska kritiken har
med all hänsyn till arbetets förtjänster inte
försummat att framhålla dess brister: det vaga
porträttet av den kvinnliga huvudpersonen, de
många psykologiska orimligheterna och
framför allt det pekoralistiska slutet med
kärleksparets misslyckade flykt. Man frågar sig varför
de svenska recensenterna även på radikalaste
håll förblivit gravallvarliga och inte ens tagit
upp de svaga punkterna till diskussion. Är det
Morgans oavbrutna ordflöde, hans kvietistiska
världsuppfattning, som vaggat dem till ro?
Den obefläckade avlelsen förefaller eljest inte
att stå så särskilt högt i kurs inom den svenska
litteraturvärlden.
"Porträtt i en spegel" kom i England ut
1929, då Morgan var trettiofem år gammal
(i svensk översättning först 1940) och
markerade hans egentliga genombrott som
författare. Romanen är skriven i jagform. Nigel
Frew, en berömd målare, ser på äldre dagar
tillbaka på de kritiska år i sin utveckling
mellan sjutton och tjuguett, då han upplever sin
första förälskelse — i den unga
herrgårdsflickan Clare Sibright (sedermera Clare
Fullaton), vilken blir av genomgripande betydelse
243
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
