Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
den inte ha många motstycken i finsk
litteratur. Soldaten Puumis ensamma hemfärd genom
ödemarken på sina trasiga skidor är av hög
konstnärlig klass. Eino Hosia stupade 1941 vid
trettiofem års ålder. Han representeras av ett
avsnitt ur romanen "Törnestigen", kallat "En
man i randig dräkt". Det lilla utdraget, som
skildrar ett fångläger i Ryssland från förra
världskriget, ger kanske en alltför flyktig bild
av denne intensive och ytterst intressante
författare.
En prosaantologi är avgjort till för bekväma
läsare, som gärna låter en annan välja
litteratur åt sig. Ibland kan dock själva urvalet vara
av det slag att det fyller den viktiga uppgiften
att sprida kunskap. Den finskspråkiga
litteraturen är alltför litet känd hos oss. Det är väl
blott Juhani Aho, Linnankoski och Sillanpää,
som är kända och lästa. Kivi och Lehtonen
torde knappast vara annat än stora namn, och
av de yngre har åtskilliga översatts men ingen
fått någon större framgång i Sverige.
Antologin "Finska berättare" med dess tjugusju
författare utgör en verklig tillgång, så mycket
mer som biografiska och bibliografiska
upplysningar aldrig saknas och översättningarna
och de litterära presentationerna genomgående
är av hög klass. Carl-Erik af Geijerstam
Huset i mörkret
Tarjei Vesaas: Huset i mörkret. Med
inledning av Anders Österling. Översättning
av Cilla Johnson. Bonniers
1947. 12:—.
Tarjei Vesaas’ "Huset i mörkret" handlar
om ockupationen i Norge och är ett verk, som
i enkel storlinjighet och kraftig utmejsling
reser sig högt över den övriga norska
ockupationslitteraturen. Boken skrevs redan före
segern, medan mörkret ännu vilade som tyngst
över huset Norge, och det är något av ett
under, att någon på detta sätt har kunnat
förvandla den pina som dagligen och nattligen
omslöt honom till ett så moget och behärskat
konstverk, att någon har kunnat komprimera
sin smärta, sin harm och sin vrede på ett
sådant sätt att den inte runnit bort i aktualitetens
små rännilar utan samlats till en bred och
majestätisk flod. "Huset i mörkret" är en
genomfört symbolisk bok. Norge ligger där
som ett stort hus med tusen rum. Utanför
välver sig mörkret tätt och tungt som en hjälm,
och för dem som stirra ut i det känns det som
om ögonen vore utstungna. Genom husets alla
gångar och prång rasar en ljudlös storm, som
pressar mot trumhinnorna och kommer hela
huset att skälva och bågna. Överallt kämpas
den tysta och osynliga striden mellan de
guldsmidda och pilprydda inkräktarna, som mitt
i huset ha byggt sig en borg som kallas
centrum, och alla de andra som borra under
jorden och som leva i de mörka sidogångarna.
Och längst inne i varje människas sinne
kämpas en kamp mot den oavlåtliga förrädiska
sugningen in mot centrum i de gyllene pilarnas
riktning, bort från det dagliga grå, förpinande
slitet och den spända, uttröttade vaksamheten.
Tarjei Vesaas arbetar med mycket små
medel. I hela denna långa bok om hur Stig,
ledaren för en liten motståndsgrupp, blir
angiven av en samarbetsman, "pilfej ären", förd
till centrum och dödad finns det inte mer än
en enda grov effekt. En bomb kastas mot en
fångvagn, och den får representera alla de
bomber som under årens lopp kastades i
Norge. Eljest är det små glimtar av den fattiga
vardagen. Man sitter vid sina magra
middagsbord, man fryser i sina oeldade rum. Man
håller ut. Exekutionssalvorna ljuda på mycket
långt avstånd, en kvävd jämmer kommer från
någon som blir pinad. Man spänner sin hörsel
i den ljudlösa stormen och undrar vad som
just nu händer i alla de tusen rummen i det
mörka huset. Allting är så dämpat att vissa
ord, vissa fraser komma att framträda som om
de vore kursiverade, oaktat de inte äro det.
Den hemska fångvagnen glider in mot centrum
med sin ännu levande last. En man slänges in
i en fängelsecell och blir liggande med
fötterna utåt golvet. De är inte någon behaglig
syn, dessa fötter, de har förlorat sin mening.
Av ytterst få fakta, av få ord, emellanåt
monotont upprepade, har Tarjei Vesaas skapat en
stämning, som verkar direkt på läsarens nerver
utan att förmedlas av vare sig syn- eller
hörselbilder. Vad han ger är knappast skeendet
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
