Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
"Ehuru sällan andra än barn begagnas till
vallare hör man aldrig att björnen skadar dem.
Endast om han själv blir anfallen, utövar han
vedergällningsrätten med fruktansvärt allvar."
Detta är sanningen om björnen. Överallt i
boken, där det går för sig att kontrollera,
finner man sådana omdömen och uppgifter,
präglade av god urskillning. Det inger
förtroende; den bild som tecknas av land och liv
är säkert att lita på.
Denna detaljrika bild återger ett Fornsverige
med tjocka outhuggna skogar, fullständiga
urmarker mellan de långt åtskilda bygderna. Det
finns gott om vilt, vattendragen överflödar av
lax och laxöring, man jagar och fiskar fritt
var man önskar. I bostadsskick och
levnadsvanor råder enkelhet, ja, torftighet. Man
häpnar, då man betänker att detta är Sverige för
inte stort mer än hundra år sedan.
Lloyd bor inkvarterad hos en bonde i
Klarälvdalen. Om sitt rum skriver han: "Taket och
väggarna voro övermålade med tavlor,
hämtade ur den heliga skrift, vilka sades vara
utförda av dalkarlar, ehuru de gjorde föga heder
åt deras smak, emedan de äro det största
möjliga kludd." Så betraktades dalmålningarna av
en utomstående bildad herre innan romantiken,
den nationella traditionen och dess uttolkare
tagit hand om dem.
Allt bär samma ursprungliga signum. Själva
jakten har kvar sin urkaraktär:
hemmansägaren och skogsfinnen bedriver fångst och
skytte för sitt uppehälle, och förföljandet av
rovdjuren är en försvarsstrid, i vilken Lloyds
hjälp tacksamt mottages. Att boken heter
"Jaktnöjen" skall inte förvilla, ty lustbetonad har
jakten varit sedan urgrå tid, oändligt långt
innan jaktnöjet gav upphov åt nöjesjakten.
Varför är det trivsammare att följa
björnjägaren Lloyd i hans enkla krönikeskrivning
än en modern jaktskildrare med litterära
anspråk? Kanhända därför att man föredrar den
som berättar glömsk av sig själv, fångad av
sitt ämne, framför den som beskriver för att
fånga och tjusa — det är skillnaden mellan
omedveten och medveten avsikt, liv i första
och liv i andra hand. Sjörövaren blev
söndagsseglare. Upptäcktsresanden blev turist.
Fångstmannen blev jaktvårdare och specialist på
fasanuppfödning. Sådan är livets gång.
Fasanerna, utkläckta i apparat, med livsuppgift att
dö för ett skott av en mätt nimrod, direktör
i det civila, utgör ett prydligt exempel på de
medelbara fröjdeämnen som finns att få för
pengar i en modern tillvaro. Carl Fries
Kortare anmälningar
Harriet Hjorth Wetterström: Treklang.
Gebers 1946. 10:—.
I det verkliga livet finns det inte några
ointressanta människor. Det finns det egentligen
inte i böckerna heller, av den orsaken att varje
diktad person, hur overklig, hur orealistisk och
hur rosenrasande feltecknad han än är, dock
är kött av sin författares kött och bär vittne
om hans liv, hans själsliv, hans fruktan, hans
längtan och hans önskningar. Ändå, och
ledsamt nog, är det ytterst svårt att hålla intresset
uppe inför sådana rent litterärt tillyxade dockor
som personerna i Harriet Hjorth Wetterströms
"Treklang". Här och var äro dessa personer
skickligt knäppta i ögonblicksfotografier som
ha prägel av liv, men dessa bilder kunna inte
sättas samman till någon helhet, inte gripas
såsom substans och inte upplevas såsom allvar.
Berättelsen om Louise Esperens utveckling från
barn till kvinna och om hennes föräldrars
olyckliga äktenskap är och förblir ett litterärt
schablonmåleri av likgiltigaste slag, en ihålig
efterklang av en översexualiserad och
överpsykologiserad litteratur, som nutilldags
förefaller ganska dammig. — Och
naturskildringarna då, detta som alltid har varit Harriet
Hjorth Wetterströms styrka? Utsökta är det
enda ord man kan finna för dem.
Författarinnan arbetar med sinnesanalogier och
dubbelintryck, med korresponderande kvaliteter hos
ljud och doft och färg och hos den underligt
osubstantiella substans, som kallas luft. Hon
har en suggestiv finhet i anslaget, och hon
förmår att i dämpade, enkla, klara ord locka fram
ömtåliga och litet tunna stämningar. De partier
av "Treklang", som handla om strövtåg ute
i markerna med kikare och filmkamera, ha
blivit till en rad lyriska prosapoem om
brushanarnas lek, drillsnäppeungarnas födelse och
spireans duniga röda vippor, inför vilka man
kan fråga om det är den subjektiva
stämningen, som har konkretiserats i bilden av en
fågel eller en blomma, eller om det är fågeln
och blomman, som ha framkallat stämningen.
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
