Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mars. N:r 3 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
livsföring. Men bara uppslaget. Hela resten är i hög
grad teater.
Vi ha sett Shakespeare i sagodress av mer eller
mindre medeltidssnitt och Shakespeare i kavaj och
golfbyxor. Læstadius gick en medelväg och ordnade
Shakespeare i kulört frack och fadermördare à la
1820-talet. Motiveringen att han pà det sättet bringas
så pass nära vår tid, som går, utan att äventyra
psykologin, behöver näppeligen tas på allvar; det har roat
regissören att ställa klotsarna på ny kant, det är nog
huvudsaken. Hur som helst hade han gjort en sober
och utomordentligt väl instuderad föreställning, litet
väl sober onekligen, om man tänker på ämnet, som
snarare tycktes ropa på förre teaterchefen och hans
orgiastiska tag. Men sådan är nu den læstadianska
stilen. Margareta Bergfelt som Isabella hade den mest
paranta rollen, intensiv och ädel dam i var tum; Sture
Ericson slet med att hålla ihop det djävulska och
strängt sedliga hos Angelo; Rune Turesson var
Claudio; och fursten gavs med medfödd charm av Björn
Berglund. Ensamma hade dessa dock aldrig mäktat
bryta den klassiska publikisen. Det blev det komiska
gardet förbehållet. Tack och lov, där fanns säkra
kanoner. Emile Stiebel har lämnat operan och operetten
av åldersskäl, men här stod och satt han så vital som
någonsin och spred både opera och operett omkring
sig. Gunnar Ekström hade ett ovanligt lyckat grepp
om sin munglappe lebeman. Otto Landahl som den
beskäftige kopplaren och Erland Josephson som en
hans lustige kund i en kort, men bärande scen, vill
man också gärna nämna. — Den vackra och fyndigt
varierade trappscensdekorationen var signerad Per
Falk. Texten angavs i programbladet med överstor
blygsamhet som en scenbearbetning efter C. A.
Hagberg. I själva verket bekräftar efterläsning vad örat
genast röjde, att det är fråga om en mycket
genomgripande och fyndig nyformulering av de flesta
replikerna. Säkerligen ej minsta delen av allt arbete som
teaterchefen pålagt sig för det stora slaget.
Utgången befäste respekten för teatern, utan att
dock helt lyckas övertyga om pjäsens aktuella
slagkraft. Kanske Bert Brecht med sina fränare tag kan
lyckas med det. Hans senaste pjäs, "Rundhuvuden
och långhuvuden", lär ju vara en parafras på just
"Lika för lika", med Angelo förvandlad till symbol
för den nazistiska och kapitalistiska etiken.
Ebbe Lindé
Alltsedan paradiset (Ever Since Paradise). En
lekfull komedi i tre akter av J. B. Priestley. Nya Teatern.
Också den här gången trixar Priestley, som han
älskar att göra, en smula med tiden. Han
rekapitulerar ett äktenskaps historia i en rad småsketcher,
medan kommentar och musikackompanjemang får
fylla ut de stunder som åtgår för omställningen bak
scenen. Men något vidare tankeplåg är det för den
skull inte. Det är inte tiden som är spekulationsobjekt
här utan det är könsträtan, grollet och grälet
alltsedan lustgården slog igen och ängeln Gabriel, eller
vem det nu var, gjorde slut på gratisnöjena.
Även om arrangemanget inte är så alldeles nytt, är
det i varje fall högst förtjänstfullt uppfräschat. Revy
på Pirandello. Och många roliga infall; och trevliga
och runda repliker att ta i mun, glättade och
efter-filade av den duktiga översättarinnan, Barbro Alving.
Vad det hela går ut på kan för en gångs skull göra
detsamma; det här får inte tas så seriöst. Som
uppslag roar det betydligt, och framför allt första akten
har en hel del fyndiga situationer och skojiga tilltag
som Bränners föreställning gjorde det allra bästa av.
Men Priestley har knappast lyckats hålla takt, ton
och tempo de tre akterna igenom. Det verkar som om
han varit i färd med att prestera en överdådig
enaktare men så börjat kavla ut den ett stycke mot
slutet bara för att det skulle räcka till en trea.
I vilket fall gav pjäsen i pjäsen Nya Teatern ett
utomordentligt tillfälle att dels demonstrera en serie
nätta små interiörer (märke: Gunnar Lindblad) bak
en extraridå, dels föra fram en herr- och damsida
— trenne par — som gnabbades och försonades och
besveks och bevektes igen, i en halvverklighet av de
mest tjusiga improvisationer.
I utkanten av stycket och av scenen, nu förlängd
med podium för två små vita flyglar, höll sig, som
flankskydd, musikerparet Marianne Aminoff och Nils
Kihlberg. De hade nu inte mycket att beställa, utom
att fingera dubbelpianister, men som
prydnadsföremål och reflexionsspeglar gjorde de annars en nyttig
insats. Som de unga tu — de som förlorar melodin i
ett äktenskap av typen: som det brukar vara — gick
Barbro Kollberg och Karl-Arne Holmsten utmärkt väl
ihop, respektive isär. Här kolliderade det
vardagskrassa och det drömbegärda, men starkast verkade
deras kantiga naivitet, ungdomliga självrättfärdighet,
totala ovetskap om den högre äktenskapsstrategins
lagar för anpassning och de bakom fronten
existerande upplagen av psykologisk fantasi.
Övriga roller — eller hellre: uppgifter — inte
mindre än tio stycken, eller rentav tolv, sköttes rent
överdådigt av Irma Christenson och Hilding Gävle.
De klarade sitt conférencierjobb med samma brio
eller hemvanda nonchalans som sin omställning till
de högst skiftande sysslorna, och det var detta mer
livserfarna par som ledde könskampen så att säga
teoretiskt. Hos dem kom också styckets möjligheter
till muntration bäst till sin rätt: som parodisk stor
teater, som ironisk lek med teserna, som skådespeleri
som växlar mål och mening från ena minuten till den
andra, allteftersom de spelar på hemmaplan eller
plötsligt dyker in och agerar med i de andras
äktenskapssketcher.
Irma Christenson gjorde om sig grundligare, och
rätt summerat blev hennes skilda prestationer något
verkligt fint i kvällens balansräkning. Gävles gubbar,
gosseleende sarkastiker eller skröpliga spektakel, är
tokiga som gahlinare, men ändå så lätta att känna
igen från det verkliga, vanliga livet. Mänskodockor
som kan tala, le och blunda. Och blinka med för den
del. Ibland kunde han ha spart på blinket. Men det
är så med denne verkligt originelle kuf, att rätt som
man tycker att han kunde intressera sig lite mindre
för sig själv, hittar han på något alldeles befängt
komiskt, och så glömmer man ofoget. En lämplig
dosering Gävle skulle pryda i snart sagt vilken pjäs
som helst. Axel Strindberg
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
