Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
slapp, halvt sanslös mellan Gren och Hjelm.
Hans ansikte var nu dödsgult, kotorna stack
ut på kinderna, benen i fingrarna spretade som
på ett benrangel. Han andades kort. Munnen
stod öppen.
— Hur är det? frågade Gren ömt.
— Vänta lite!
— Vill du ha nånting?
— Vänta lite!
— Berggren for efter doktorn. Tror du du
klarar dig tills han kommer?
— Vänta lite!
— Dom skickar nog hit flygambulansen.
Ska du inte ha en liten klunk, bara? Så du
får värme i kroppen. Du fryser så du
formligen skakar.
— Vänta — lite ...!
Så måste han tömma sig. De vägrade släppa
ut honom i kölden. Han fick sitta med ryggen
utanför britsen och låta det ske som måste ske.
Gren höll, Hjelm tog undan.
Det var — det finns inga ord för vad det
var. Det var naket. Livet — var det. Livet?
Nej — döden var det. De gj orde vad de kunde,
men de kunde inte förhindra den osynliga
besten att ta för sig bit efter bit av deras
lidande vän.
Till sist betydde det ändå ingenting. Det
som betydde någonting det var, att Vargen
åtminstone partiellt domnade bort, ja, att han
till och med under det svåraste och
avskyvärdaste till slut saknade förmågan att känna och
fatta, att han liksom bara hängde med i total
passivitet. Det som varje gång tvingade döden
också in i deras egna ben, det var de hastigt
övergående stunderna av frossa; då kände de
som isiga fingrar rakt över revbenen,
instuckna under huden. Han skakade så de
fruktade inälvorna skulle lossna och komma med
ut, händer och fötter slog som trumpinnar mot
britsen, tänderna hackade. Och för varje nytt
anfall av det slaget — det kom omedelbart på
varje ny tömning — slet han allt svårare sam-
tidigt som han blev allt svagare; han började
bli slut.
Hansson-Vargen — den totalt okänslige,
råe, hårde skogskarlen: han skulle visst till
och dö.
Efter ett särskilt svårt anfall sjönk han ihop
vid tretiden på morron, drog in benen mot
magen, körde ner huvut i armarna, låg som ett
embryo i dödens sköte, utan medvetande och
verkligt liv, levande bara som ett foster. De
bredde på honom och stod vid hans brits. Ett
slags lugn strålade ut från det ömkliga som
återstod. Han andades svagt och var visst
fjärran därifrån.
Sen de tagit undan allt, vädrat och lagt in
nytt doftande granris, värmde de på
kaffepannan och beredde sig på att invänta
mor-ronen-dagen. Inte för ett ögonblick trodde de
nu att han skulle klara sig. Vad som än grävde
inom honom, nog skulle det ta från honom
det som eventuellt ännu fanns kvar.
Vinden hade nu vuxit till storm. Granarna
krängde sig under högljudd jämmer. Röret på
taket skrek.
Plötsligt drog Hansson-Vargen en djup, djup
suck, sparkade ut benen, sträckte armarna
bakåt, spärrade ut fingrarna, ja, spände upp
kroppen som en båge över britsen. Det tog ett
ögonblick. Så vältrade han sig över på högra
sidan. Så låg han egendomligt stilla.
De vågade knappt andas.
Efter en stund av ångest gick Gren fram
och lutade sig ner över den tydligen livlösa
kroppen. De väntade i bävan. Gren satte upp
handen som till ett tecken. De närmade sig.
— Han — sover! flämtade Gren.
Ja — han sov, han var inte död. Vilken
stilla sömn. Vargen — han kanske klarade det.
Otroligt att han bara sov. För vad var det de
skådat med egna ögon för en liten stund sen?
Och nu — karlen sov som om ingenting fanns
i världen utom sömn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
