Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Björn-Erik Höijer: Värdigt skeende med kommentar. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRDIGT SKEENDE MED KOMMENTAR
— Håna ni, håna ni!
— Man är som så obefaren i det re-li-giösa!
Men du som så att säja har umgänge med
dom!
Nu höll de på skaka av sig nattens och
händelsens allvarliga händer.
— Vilka dom?
— Dom du nyss nämnde. Dom måtte väl
ha som nån sorts lika fördelning av jobbet,
va? För inte kan man väl tro att en och samma
person...? Det vore ju ett sisyfusjobb!
— Ni hörde va jag sa: en vacker dag står
ni på knä med knäppta händer och stammande
läppar!
Vargen andades lugnare och djupare, de
hörde att han sov, att han levde. Vem som än
trasslat till hans garn — och rett ut det sen —
vilken delaktighet han själv hade, om han nu
hade någon: nu var det över, ganska säkert,
nu kunde den normala verkligheten stiga in
i kojan igen, in till dem. Visst var det
högtidligt än i denna stund, visst rådde stillheten
alltjämt och slog dem bågiga som stormen
björkarna där ute, visst kände de än närvaron
av det osynliga och märkliga —- men de
närmade sig dock med snabba steg den timmen, då
de — som träden så snart stormen bedarrat —
kunde — som Vargen själv för en stund sen —
kasta kroppen i ett frihetssprång — som en
lax i vattnet! — och bli sig själva igen. Döden
och livet, fan och — ja, som Frälsarn kallade
det — Gud; men var inte de egentligen ute på
vårvinterfiske! Om stormen gick över — och
det gjorde den nog snart — kunde det hända,
att rödingen och siken, som väl också stått och
pressat buken mot sjöbotten och haft kusliga
förnimmelser, att den började sprätta med
stjärtfenan, svänga på kroppen, göra ett
provglid ut ur stengömslet, ut i
bottenvegetationen — och så kila i väg, blixtsnabbt, girig på
att verkligen existera! Och om Berggren fått
bud och doktorn alarmerat flygambulansen,
och — ja, då hade de ju än i denna stund en
chans. Tänk om solen plötsligen skulle sticka
fram sin röda berggrennos — att sitta där
uppe då med ett alldeles nyborrat, oprövat hål
framför sig och sänka ner en glittrande,
svirrande, dansande pirk, silvrad på ena sidan,
förgylld på den andra, och med en röd liten
dyngmask ytterst ut på kroken — va! Hur
mycket hade klockfan hunnit bli?
— Halv fem!
De dignade under vissheten, att än måste
de vänta, vänta, vänta. De suckade och kände
att de blivit trötta. De såg på varandra. Gren,
som var äldst, åtog sig första vakan. De två
kastade sig omkull och sov, innan de hunnit
rulla sig fyra varv.
Gren satt ensam vaken och inväntade dagen.
Ett par gånger lyssnade han på den stött
sovande Vargen. Han såg, att Frälsarn, den
fula fisken, frös; det drog från den glesa
timmerväggen. Då bredde han på honom sin päls
och hukade sig framför den stilla brinnande
elden. Besynnerliga tankar sköt pilar genom
hans själ, han bara lät dem komma och gå.
Tystnaden var en tystnad uppbyggd på minst
tre olika sovläten, språk från brinnande trä,
hård snöstorm, hans egen astmatunga
andning. Allting blev tungt, djupt allvar.
Han ställde upp fötterna på spishällen, lutade
ryggen mot britsstolpen, knöt händerna över
knäna. Nu så.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
