Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Rex Warner: Den allegoriska metoden. Översättning av Åke Runnquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REX WARNER
betraktas som en symbol, men längre fram
i boken finner vi en hel uppsättning personer
och scener, vilka genom det fantastiska och
överdrivna som vidlåder dem tycks ha mer
att betyda än man först ser, liksom dimman
betydde något annat — varför hela intrycket
blir allegoriskt. För att citera Edmund Wilson,
som i "The Wound and the Bow" har en
utmärkt formulering i ämnet:
... folk, som gärna talar om symbolerna hos Kafka,
Mann och Joyce, har blivit avskräckta från att söka
något liknande hos Dickens, och vanligen har de inte
heller läst honom, åtminstone inte med någorlunda
mognat förstånd. Men även då vi tror att vi känner
Dickens väl, kan det överraska oss när vi vänder
tillbaka till honom och finner en symbolism med mer
invecklad tillämpning och med djupare innebörd än
de liknelser [han talar om dimman] som hänger likt
skyltar över porten. Det förefaller som om t. o. m.
ryssarna i det avseendet haft Dickens som läromästare.
Det finns för övrigt otaliga varianter av
detta slag av "annat talande" eller allegori,
som sträcker sig från de påtagliga allegorierna
hos Bunyan, vilken med sin religiösa symbolik
blir i stånd att döpa eller etikettera sina
personer, till de betydligt vagare och
tämligen dunkla allegorierna hos Herman Melville,
Dostojevskij eller Kafka. Däremellan finner vi
sammansatta typer i rikt mått, Rabelais,
Cervantes och Swift på skalans ena sida, Dickens
bort emot andra ändan. Blotta uppräkningen
av dessa namn bör för övrigt räcka för att visa
metodens oändliga variationsmöjligheter.
Det kan ha sitt intresse att erinra om att vi
finner de båda huvudtyperna, den öppna och
den mer eller mindre dolda, hos Platon. Hans
allegori om den mänskliga själen som en
körsven, med två hästar i spännet, av vilka den
ena är eldig och stolt, medan den andra är lat,
trög och ovillig, är ett exempel på den öppna
typen. Den uttrycker en för honom central
sanning om den mänskliga naturen. I "Staten"
låter han för övrigt sin allegori uppträda så att
säga förkroppsligad och bygger sin samhälls-
organisation på sin tredelning av själen.
Härvid använder han hela tiden allegorin för att
åskådliggöra den sanning han tror sig ha
upptäckt. På andra ställen använder han samma
metod på annat sätt för att nödtorftigt belysa
fakta, vilka han erkänner befinna sig utom
räckhåll för vanligt språk och vanliga
tänkesätt. I "Phaidon" för han fram varje känt
logiskt argument för själens odödlighet, men
blir ändå inte nöjd, emedan ämnet tycks
sträcka sig utom logikens räckvidd. Här som
på andra ställen i dialogerna tar han då sin
tillflykt till sin egen speciella uppfinning,
myten, i vilken han ger en fantastisk bild av
den allmänna riktning, vari hans tanke går.
I "Phaidon" säger han t. ex.:
Vi... förledas till att tro att vi vistas uppe på
jordens yta, vilket är just detsamma som om en varelse
på havets botten skulle föreställa sig att han var på
vattenytan och att havet var himlen, genom vilken han
såg solen och de andra stjärnorna, eftersom han på
grund av sin svaghet och tröghet aldrig kommit till
ytan och aldrig stuckit upp sitt huvud och sett eller
ens hört av någon, som sett det, hur mycket renare
och vackrare världen ovanför är i jämförelse med
hans egen.
Och han fortsätter att beskriva "den verkliga
jorden" och de dödas värld, och dessa hans
myter har varit så övertygande, att de efter att
ha vidarebefordrats av Vergilius och de första
kristna tänkarna, präglat många generationers
syn på livet efter döden, ehuru Platon själv
noga understryker det allegoriska i sitt
resonemang. Han säger:
En klok man bör inte envisas att allting skall vara
som jag skildrat det, men att tro att detta eller något
liknande innebär sanningen om våra själar och deras
boningsorter, ... det förefaller mig vara att taga en
lagom och lönande risk.
Vi finner hos Platon två av allegorins
vanligaste användningar. För det första, t. ex. i
hans beskrivning av körsvennen, för att ge lust
och liv åt en bestämd uppfattning och för det
andra för att på ett mer fantastiskt vis söka
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
