Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
gestalten i lians dramers väldiga livsfris", blir livets
blinda gyckelbock: Richard, Hamlet, Lear. Och vi,
som nyss upplevat ett skede av blodig mara, "lika
uppfyllt av lögn och stora narrgestalter", borde nu
om någonsin fatta Shakespeares mäktiga aktualitet.
Allt detta är träffande och bestickande riktigt, allt
intill den passage där historiens — gamla och nya
tidens •— skräcktyranner tituleras narrgestalter. Det
ger felaktiga associationer i fallet Hitler, och det blir
likadant i fråga om Richard. Sjöbergs mening är inte
desto mindre fullt klar. Det är bara det att han inte
alldeles undgått frestelsen att i en nära nog aforistisk
förkortning klämma samman kontentan av
Shakespeares hela livssyn och mänskouppfattning. Varje
programmatisk rubrik blir ju här missvisande.
Jämförelsen med vår egen tids skräckdrama ger för
övrigt åt skådespelet "Richard III" fler drag i
karakteristiken än Sjöberg tagit fram. Man måste ju ändå
fråga sig varför denna storslagna föreställning, en
upplevelse rentav, ändå inte grep oss, engagerade oss
starkare personligen. Trots all den suggestion och
besvärjelse som Sjöberg utsatte oss för, alla dessa drag
av genialt bländverk i ett sällsamt och intensivt
skeende, med tavla fogad till tavla i ett tempo av
bildväxling som man aldrig förr skådat; sprakande
färgprakt eller arm och stelnad tristess. Och högre i fråga
om rikt fasetterad mänskoframställning når väl ingen
heller: Lars Hanson kom här fullt i nivå med sin stora
Herodesskapelse i "En idealist", Kaj Munks dikt på
motiv just ur "Richard III".
Som helhet bar denna föreställning så
omisskännligt prägeln av mångfaldigt mästerverk, att man undrar
vilka av världens teaterscener som för närvarande kan
prestera något i sitt slag förnämligare. Att man ändå
inte gav sig på nåd och onåd, att det ändå tog emot
ibland kan inte bero på annat än texten. Inte bara så,
att skådespelet bitvis är melodram; med en massa
tirader på löpande band, ordramsor à la Seneca. Inte
heller störde skurkpsykologin i några avslöjande
monologer nämnvärt, för Lars Hanson tog sig så
påpass-ligt diskret igenom dessa vanskliga passager. Och de
omdiskuterade frieriscenerna är ju från Richards sida
så medvetna teaternummer, att man accepterar dem
för karakteristiken (i ett starkt förkortat förlopp) av
denne raffinerade hypnotisör. För övrigt hade jag inte
det intrycket att Elisabet (Birgitta Valberg) — vars
söner Richard nyss mördat — förband sig till något
definitivt jaord för dotterns räkning. Och vad
beträffar Anna Lindahls vilt klagande änka — med fader,
svärfar och make mördade av Richard — så var hon
från första stund exalterad till den grad, att
omsvängningen inte blev alldeles orimlig, trots närvaron av
Henrik VI :s likkista och trots det minst sagt
pinsamma i situationen. Så som den scenen spelades av
henne och Lars Hanson, blev det ett virtuost prov på
hur den suggestiva maktdemonin kan förvirra och
bedöva, för sina speciella syften utnyttja ett av
våldsamma effekter omtumlat sinne.
Det otillfredsställande däremot, det som hindrar
oss från ett helhjärtat engagemang är att detta i
grunden är ett stycke om skurkar, rasande mot
skurkar. Uppgörelserna har i betänklig grad karaktär av
privatfejd, och det är här parallellen med nutiden
sviktar. Lancaster och York: samma byke. Vi sitter
där följaktligen lite desorienterade, om vi nämligen
har lust att delta i skeendet med våra sympatier och
antipatier. Vi får aldrig användning för en massa av
våra allra förträffligaste egenskaper och känner oss
således i viss mån utanför det hela.
"Hugg av hans huvud! -— något måste göras."’
Uppemot dussinet dödsfall på en kväll, det är annars
inte så lite, och på denna bullersamma
huvudskalleplats kom de enda oskyldiga offren, de unga
prinsarna, en smula i skymundan. Hela förloppet av
denna släktenas blodsfejd blev för övrigt knappast
riktigt klart för en; så många allusioner på
krönikans föregående partier man än fick till livs. Colley
Cibbers experiment på sin tid att ta med några
scener ur tredje delen av "Henrik VI" som introduktion
till detta skådespel är därför begripligt om också inte
odelat lyckat.
I Alf Sjöbergs uppläggning blev Richard fullt så
skurkaktig som han skulle, men en och annan av de
övriga lite för lite. Det gäller i första hand Olof
Wid-grens Clarence, som i sin första scen (på väg till
fängelset) mest verkade spotsk ungersven. Intryck av
skurk och mördare gjorde han inte i fängelset heller,
där vi såg honom som Richards offer, ångerfull och
skräcktagen för gamla brotts skull som vi hade svårt
att tro honom skyldig till. Allt i allt kunde man spåra
en tendens i föreställningen att länka över konflikten
på det plan där urondskan triumferar, inte över
godheten (för därav finns intet utom hos den såvitt
skymtande Richmond befriaren) men över det
medel-onda. Uno Hennings svettsjuka depraverade kung
undantagen, var det första hovet en samling inte
alltför besudlade gestalter. Och finalen markerade starkt
ondskans slutliga likvidering i och med Richards
försvinnande: Ulf Palmes hjärtegode Richmond
knä-böjande framför sitt i marken nedstötta svärd; en
korsriddare nästan, åkallande den Högste som nu,
försonligt stämd, lät sin klara ljusa himmel bilda den
allra yppersta bakgrund till kämparnas blanka lansar
och granna fälttecken.
På så vis kom dramat oss utan tvivel något
närmare; att det inte alldeles lyckades var sannerligen
inte föreställningens fel. Samma strävan att maka
förloppet närmare oss märktes också i ett annat
inslag, ägnat att motverka styckets karaktär av feodalt
envig. Sjöberg har fått med folket i några scener där
Shakespeare på sin höjd haft det i tankarna.
Sålunda kringgärdades nu den blodiga krönikans första
del av korta folkscener. Som introduktion och final
var dessa bilder inte bara uttrycksfulla och
välkom-ponerade. Från första scenens burleska folkfest, med
segergirlander över muren, till den skräckslagne
skrivarens framträdande efter Hastings avrättning och de
stumma, tyst tassande skuggestalterna flockande sig
kring honom för att få veta mer om ruskigheterna —
denna ram kring ett skickelsedigert parti av krönikan
gav ett väsentligt perspektiv på de höga herrarnas
framfart: anonyma offer vart också dessa små grå
fattiglappar.
Sjöberg använde inte vridscenen, hade
överhuvudtaget strävat efter stor enkelhet i det tekniska.
Scenbilden -— av Sven Erixsons präktiga märke •—
motsvarade förträffligt kraven på enkelhet och
mångfald, fasthet och rörlighet. Det var en lösning i prin-
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
