Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Djävulens general (Des Teufels General) av Carl
Zuckmayer. Göteborgs Stadsteater.
Zuckmayer var under 20-talet en av Tysklands mest
kända dramatiker, bekant för grovkornig,
expressionistisk komik ("Der fröhliche Weinberg", "Bellman"),
men också för stillsam, litet omständlig realism med
komisk-satirisk skärpa i botten ("Kaptenen från
Köpenick", hans enda i Sverige spelade pjäs, byggd på
den bekanta "köpenickiaden" 1906). Sedan han på
fullgoda grunder flytt undan arierlagarna redan år
1933 och kommit till Förenta staterna, har han mest
odlat novellen och romanen; "Djävulens general" är
ett undantag, men utan tvivel är det detta undantag
som främst meriterat honom för hans nuvarande
framskjutna ställning inom den officiella kulturella
"omskolningen". Man kunde nästan kalla det ett
upplagt specimen för posten.
Modellen för handlingen är konflikterna mellan
Hitler och tyska generalstaben. Flyggeneralen Harras
är en modern condottiere, rask, ridderlig, flott och
charmfull. För preusseri har han inte mer än nödigt
till övers, och knappt ens så mycket för den
nazistiska ledningen. Så länge han är oumbärlig, finner
man dock bäst att tolerera hans frispråkighet; det
blir i själva verket först en rad ouppklarade sabotage,
som fäller honom. De ha ej begåtts av S.S. i
provo-katoriskt syfte, som Harras hela tiden trott, utan av
motståndsrörelsen. Han har i sista stund chansen att
klara eget skinn genom att röja upphovsmännen, som
han numera känner. Men då har han redan insett det
halva och oansvariga i sin tidigare attityd, och tar
konsekvensen. Djävulens general får följa djävulen
åt helvete.
De aktuella adresserna äro mycket tydliga. Tyska
folket skall bibringas insikten att passiv tolerans mot
nazismen innebär medansvarighet, men detta skall
ske på ett fint sätt, så att självkänslan bevaras; och
där skall visas att de allierade bara vill väl, och
att antinazistiska emigranter som Zuckmayer själv
också är goda tyskar, som känner med sitt fosterland.
Nu fäller det ingen pjäs att den har tendens eller
budskap, bara tendensen är äkta och budskapet
kommer inifrån. På det hela taget kan man nog inte kalla
Zuckmayers tendens för falsk, men i vissa scener
verkar den så, och då slår en viss äcklig
sentimentalitet igenom. (T. ex. den amerikanske
tidningskorrespondenten, som älskar Tyskland så högt;
chauffören som varit i Milwaukee, o. s. v. — här fiskar
förf. grovt också efter amerikanska hjärtan.) Andra
"fel", som anmärkts på, är att Zuckmayer idealiserat
sin hjälte, men i hur många pjäser sker ej det, och
varför skulle vi vara granntycktare på den punkten
när det gäller en tysk general, än när det gäller
Raskolnikov eller Caligula; samt det litet tyskt
omständliga föredraget, som jag för min del dock
finner ganska underhållande; men det är en smaksak.
Pjäsens omfång har nödvändiggjort stora strykningar.
Den är lång ändå. Intet mästerverk, men en
intressant sak.
Vad utförandet beträffar så fäster man sig främst
vid Kolbjörn Knudsens framställning av Harras, en
veritabel jätteroll, digrare än både Peer Gynt och
Othello, där denne skådespelare hade sina senaste
stora framträdanden. Det står ynglingaskimmer och
verve kring den tolkning han ger, och så är det utan
tvivel riktigt. De mörka stundernas eftertanke
passerar han över med lättare hand, kanske alltför lätt,
men totalprestationen är dock högst imponerande;
väl Kolbjörn Knudsens främsta. Bland motspelarna
frappera särskilt Anders Ek som ärkenazisten dr.
Schmidt-Lausitz, stansad med djävulsk typträffning,
Gertrud Fridh som Harras sista väninna, så
nyanserad och mjuk, samt Herman Ahlsell som en
till-knäppt, men innerst känslig flyglöjtnant. Pjäsen
ställer höga fordringar på samspelet, särskilt i första
aktens stora ensemblescener, men teaterchefen har
själv lett instruxen, och allt löper beundranvärt smort.
Att Knut Ström stått för scenbilderna tänkte man på
i tredje akten, när den stora flygmaskinen rullas förbi
fondfönstren. Det var ett av hans typiska och lyckade
grepp. Ebbe Lindé
Mrs Warrens yrke (Mrs. Warren’s Profession) av
Bernard Shaw. Göteborgs Stadsteaters Studio.
Bernard Shaw skrev denna pjäs år 1894 halvt på
beställning, efter uppslag ur Maupassants novell
"Yvette". Den väckte skandalsuccén att bli förbjuden
av censuren, väl mest på grund av däri förekommande
antydningar att de unga två, som älska varandra,
ehuru de aldrig förenas, möjligen kunna vara
halvsyskon. Det är ett bimotiv, som är rätt oväsentligt i
pjäsen, men väsentligt nog för totalbilden av den
oförbrännelige rationalisten och frispråkaren Shaw;
att det ännu år 1947 visat sig tangera
tabuföreställningar av största livaktighet är visst; hur pass
mycket detta bidragit till publiktillströmningen, som
fulltecknat salongen flera kvällar i förväg, må däremot
förbliva oavgjort.
Succén är under alla omständigheter berättigad, ty
dels är "Mrs Warrens yrke" en utmärkt Shawpjä6,
ännu fri från den knastrande torrhet, som utmärker
många av författarens senare, patenterat spirituella
komedier, dels spelas den mycket jämnt och gott. —
Som man torde minnas ställer den mot varandra
moder och dotter, mycket olika varandra, men i
grunden av samma beundranvärda virke. Modern är
affärskvinna i litet skumma sammanhang, internationell
bordellmamma i själva verket. Hon har arbetat sig
upp ur rännstenen genom nyktert, praktiskt förnuft
och sammanbiten energi. Hon har sitt lättsinne, det
har följt med yrket, men också sin idealism, som i
förening med hennes varma moderskärlek kommit
henne att skona dottern från inblick i
familjeinkomsternas bakgrund, och ge henne högskolebildning för
att bli "förmer". Därur växer tragiken, ty med sin
annorlunda uppfostran har dottern fått en annan
värdeskala. Hon bryter med modern och går att tjäna
torftigt eget uppehälle, icke så mycket därför att det
finns oanständighet i konventionell mening i moderns
yrke, men därför att det vilar på utsugning. Det är
socialisten Shaw, som får in en politisk femetta,
utöver de nervpirrande skakningar, för vilka han
utsätter den borgerliga moralen.
Mrs Warren spelas av Hjördis Pettersson. Den
utomordentliga skådespelerskan har en viss svaghet
för spel över rampen, det är väl revyarbetet som har
bibragt henne den, men när hon har sina bästa kväl-
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
