Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
fjärde akten är man tillbaka i bondefarsen igen, i de
pajasupptåg som utspelas kring skendödhetens
urgamla motiv. Här föreföll publiken, som nog förblivit
oberörd av de specifikt flamländska anspelningarna,
helt med på noterna, och här infördes ett par folkliga
typer, likkistsnickaren och barberaren, som spelades
con amore av Artur Cederborgh och Hans Sundberg.
Och så slutar det hela i fröjd och gamman men också
med orgelmusik och knäfall. Evighetsperspektivet får
inte förloras ur sikte, det himmelska paradiset får
inte undanskymmas av det jordiskt flamländska, Van
Eyck får inte glömmas för Breughel. Att göra
övergångarna mellan dem naturliga, att såsom
flamlän-darna smälta samman dem i sin föreställningsvärld,
är sannerligen inte lätt vare sig för svenska
scenkonstnärer eller för svensk teaterpublik. Men själva
ansatsen är prisvärd. Holcer Ahlenius
Film
Gengångaren (Un revenant). Manus: Henri Jeanson.
Regi: Christian-Jaques. Produktion: C.P.C.C.
(Mugelli).
"Gengångaren" är en något bagatellartad men
roande fransk film: bra spelad, inte illa skriven, men svag
i regin. Den är starkt teateraktig, den försiggår delvis
på en teater där det dansas balett, och personerna
möts i teatersituationer där de deklamerar sina
repliker. Louis Jouvet anger stilen med sin svajiga röck
och sina effektfulla entréer: han spelar komedi med
livet, spelar gåtfull inför andra och kanske inför sig
själv, gäckas med känslor, minnen, illusioner. Han
föreställer en man som efter tjugu år återkommer
till sin ungdoms stad, Lyon, den sidenhandlande
borgerlighetens hemvist, där han lidit nederlag som en
romantisk Werther, utsatt för mordförsök, sviken av
flickan som intrigerats in i ett välbärgat äktenskap.
Nu är han en annan, en berömd balettledare, en
desillusionerad människokännare, en spelare med
livsmöjligheter. Han söker upp antagonisterna från förr,
njuter av att genomskådande betrakta dem i deras
skräckslagna förvirring och förljugenhet, att få
ungdomsflamman att förälskat fladdra upp ur
äktenskapets kallnade aska, att föra ut den veklige
familjeynglingen på djupt vatten. Det är hans hämnd: en
överlägsen, halvt förströdd lek, ett ironiskt
arrangemang i förbigående. Jouvet gör en skulptural roll,
ofta stum, men uttrycksfull bara genom hans
svängande gång, hans vertikala pannrynkor, hans kupiga
ögons svarta och hypnotiska stirrande. Ynglingen
fladdrar i än ömklig, än patetisk komik kring den
mycket kroppsliga balettdansösen, och hans osäkerhet
brottas med hans villighet till förförelse. Den gamla
damen som harangerar Jouvet med en sådan ström
av eleganta formuleringar är teater intill parodi. I
grunden är det en bitter film: den frigjorde döljer
bristfälligt en besvikelsens grimas och avtecknar sig
mot en urartad borgerlighet, begravd i dvstra hem.
Artur Lundkvist
Hotellvärdinnan (Macadam). Regi: Jacques Feyder
och Marcel Blistène. Produktion: B. U. P.
Mer än medelmåttig är väl inte denna franska film,
men man ser den gärna framför de flesta amerikanska.
Den utnyttjar förbrytarmotiv med samma artistiska
realism, samma särpräglade folklighet som
trettiotalets franska film. Också miljön är densamma som
ofta förr: ett franskt bakgatshotell där flickorna tar
med sig karlar upp på rummen och revolvrarna
knallar emellanåt. Men det väsentliga är
personframställningen. Frangoise Rosay åstadkommer ett på en gång
groteskt och imposant monument över näriga franska
hotellvärdinnor, ett ondulerat lejon i sin
alltöver-vakande glasbur, besatt av en penningsamlandete
de-moni som gör henne omänsklig och leder henne i
fördärvet. Jäsande av liv, makabert blottställd,
ståtlig ännu i sitt förfall, berusar hon sig med många
flaskor vin tillsammans med sin relative vän
förbrytaren, som i sin tur utgör en säker studie i
beräknande slutenhet och elegant desperation.
Människorna är värre än svin! utbrister hotellstäderskan,
värdinnans egen dotter, som inger modern bekymmer
med sin renhjärtade hederlighet, en Askunge med
sopkvast och skurhink, gömmande instängda
glädjemöjligheter under butterheten. Abrupt blir hon
slungad mellan lycka och tragik när hon möter en
gatukrämare utklädd till sjöman, en vardagspoetisk,
proletär apollotyp, som kommer tjuvens väninna
(upprispade nerver innanför den hårt linjerade skönheten)
att falla i sin egen kä^eksfälla. Ja, det saknas inte
material i filmen, men utförandet är för flyktigt, ger
inte tillräcklig känsla av närhet och realitet. Redan
ett mera energiskt fasthållande av situationerna skulle
kunnat ge filmen en önskvärd djupverkan. Nu är det
som om madame Rosays roll betytt långt mer än
regiarbetet, vilket hämnat sig på filmen som helhet.
En extra stjärna vill man dock sätta för de
äkt-parisiska bilderna från gatan utanför hotellet.
Artur Lundkvist
Öppen stad (Crttà aperta). Manus: Sergio Amidei
och F. Fellini. Regi: Roberto Rossellini. Excelsa Film.
Dolken och kappan (Cloak and Dagger). Regi: Fritz
Lang. United States Pictures.
13 Rue Madeleine. Regi: Henry Hathaway. 20tlt
Century Fox.
Fallet Martha Ivers (The Stränge Love of Martha
Ivers). Regi: Lewis Milestone. Warner.
De tre första filmerna har det gemensamt att de
berättar om spionage och underjordisk verksamhet från
det sista världskriget. I "Öppen stad" kämpar den
italienska motståndsrörelsen mot Gestapo och fascister,
tidpunkten är under den tyska ockupationen av Rom
efter det italienska sammanbrottet. I "Dolken och
kappan" flyttas handlingen från ett amerikanskt
atomsprängningslaboratorium till det neutrala Schweiz,
där spioner från bägge sidorna springer om varandra
i hotellkorridorerna, och fortsätter sedan på italienskt
område, där en för atomforskningen viktig italiensk
vetenskapsman befrias från sitt skyddshäkte och
smugglas ut per flygplan, medan partisanerna några
hundra meter därifrån binder tyskarna genom en
heroisk eldstrid från ett omringat hus. "13 Rue
Madeleine" skildrar instruktivt hur Amerikas Secret
Service tränades för sitt jobb och på teorien följer
den praktiska tillämpningen i form av ett ytterst vik-
362
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
