Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ny lyrik av Ann Margret Dahlquist-Ljungberg - Dryaderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NY LYRIK
ANN MARGRET DAHLQUIST-LJUNGBERG
Dryaderna
De lämnade träden med sina kroppar,
hukade tyst i en rad på marken
orörliga, med sina fågelhuvuden
vända mot träden.
Ännu fanns något som ville le och gråta där,
prassla med löv eller barr, glänsa med röd bark.
Ännu var alla de älskandes kärleksord
strödda i mossan under skuggorna:
skogsstjärnans vita mildhet och linneans
undangömda, spröda och enkla klockklang.
Ormbunken reste sin urtidstropiska miniatyrdjungel
och ett gruvhål speglade berget i sitt övergivna öga,
fångade solens sista pil med den vilsegångne dödes hand.
Men de såg ingenting annat än sina träd,
de döda levande eller redan döda.
Blodet torkade i deras ådror som saven i träden,
men de tryckte blott tätare tillsammans.
Redan började dock några oroligt vända
fågelnackarna, sträcka svarta huvuden,
lyssna och stirra ut i den tomma rymden
med blinda ögon.
Vinden rasslade ogästvänligt i torra kvistar,
bläddrade lätt litet dun i fjäderskruden.
Och plötsligt lyfte de alla med ett par vingslag,
lyfte i sina fågelhamnar, ljudlöst och samtidigt.
Träden sträckte sina nakna grenar tfter dem
och försökte viska deras namn.
Träden ville inte förstå sin oåterkalleliga
kyliga ensamhet av koppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
