Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Lyrisk vårkavalkad
Bengt Anderberg: Kristofer. Bonniers 1947.
4:25.
A. Gunnar Bergman: Du sitter i rävsaxen.
Federativ 1947. 3:50.
Per Anders Fogelström: Orons giriga
händer. Bonniers 1947. 3:75.
Bengt Jändel: Sången om frid. Norstedts
1947. 3:75.
S. Neander-Nilsson: Skapelsens år. Fahlcrantz
& Gumaelius 1947. 7: 50.
Åke Nordin: Blåeld. Bonniers 1947. 4:50.
Jöran Wibling: Glas för tunna läppar.
Bonniers 1947. 3:50.
Vad man begär av en bok, den må innehålla
prosa eller poesi, är väl att den skall ge
någonting utöver det estetiska, någonting av ett
livsresultat. Det må gärna vara av typen ’jag vet
att jag ingenting vet’, bara man har en känsla
av att det är en övertygelse som bottnar i
personligheten. "Tout le reste est littérature", sade
Verlaine i en tid, då ordet — liksom nu —
hade en smått föraktlig klang. Man skulle kunna
översätta det med: resten är journalistik.
Att kritiken har en skuld i den allmänna
begreppsförvirringen, när det gäller vad som
är personlig nödvändighet i dikten och vad
som bara är flott journalistik, är ovedersägligt.
Det råder en babylonisk förbistring i fråga om
de temperaturskalor efter vilka böcker
graderas, och skall man döma efter annonserna
får man ett intryck av att den vanligaste skalan
är Fahrenheit. Enligt denna tillerkänns en
skribent som befinner sig vid fryspunkten
ändå 32 grader, en vanlig mänsklig författare
med "normal kroppstemperatur mätt i
munhålan" (enligt min uppslagsbok) premieras
med hela 96 grader och blir nästan ett geni,
medan ett geni får 212 grader och alltså blir
ett dubbelgeni pius 6 procents ränta. Så är det
faktiskt. Jag förordar en återgång till Réaumur,
som låter geniet koka vid endast 80 grader —
de resterande 20 graderna kan ju reserveras
för dessa olyckliga, av kung Salomo i en flaska
instängda andar som fiskaren ibland får i sitt
nät och som tagit ett steg utanför det
mänskliga.
Men skämt åsido! Kritikens försyndelser
kan dock överblickas, och de värsta kommer
också fortast att visa sig efemära till sin
betydelse. Det är kanske mera givande att återgå
till parallellen med Verlaine-tiden. Då — som
nu — fanns det skäl till en dubbel misstro, en
misstro inifrån, från den ståndpunkt Verlaine
själv kan tänkas ha intagit, och en bredare
misstro utifrån, från publikens sida. Och denna
misstro kom sig av att så många författare
skrev på schablon, i detta fall den
symbolistiska. På schablon har det visserligen skrivits
i alla tider, men ibland kommer en period då
litteraturen får en ockult prägel av
ABC-insti-tut. Själva har vi just genomlevt en period av
hemingwaysk novellistik som efterlämnat en
rätt tom smak i munnen, för vad hade de flesta
av dessa författare att komma med annat än
ett "nytt" sätt att säga saker och ting, en
beredskapsslang på modet? För närvarande florerar
den s. k. 40-talismen, och det skall villigt
erkännas att detta inte är någon skola utan en
av högst disparata element sammansatt
företeelse, men ett har dock dessa unga diktare
gemensamt, och det är ett slags
post-surrealistisk konvention. Det är nu gott och väl om de
har någonting att säga, men när de inte har
det eller när det är alltför vagt, då blir det hela
bara Fart pour Fart.
Journalisten, även den poetiske, måste skriva
briljant, bildrikt och medryckande — men
efter några år kommer det att verka gamla
nyheter. Den som verkligen har någonting att
424
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
