Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
och man skulle nog önskat honom ett intressantare
stoff än Raymond Chandlers ganska rutinbetonade.
Utan tvivel har dock Montgomery hämtat ut det
mesta möjliga ur det och visar sig här vara icke
endast en mycket mer erfaren skådespelare än sist utan
även en respektingivande regissör. Man kan kalla
"Kvinnan i sjön" en pastisch på kriminalfilmgenren.
Mycket rolig är t. ex. hans hjältinna, fagra och fräcka
Audrey Totter, i stilfullt parodiska frisyrer, redaktris
i ett magasin för "horror stories". Hon avfärdar
ideligen medarbetare in spe med standardfrasen: "Not
enough göre. There’s got to be möre blood!"
Naturligtvis avslöjar så Montgomery att hon egentligen
innerst inne är ganska svag och ensam, men han gör
det diskret och utan det för amerikansk film numera
så vanliga kvinnoföraktet, överlag kan man nog säga
att hans människor knappast kommer oss vid, och vi
känner heller inte något behov att engagera oss i
deras skeende. Den distans Montgomery håller känns
som en vila; det ligger visserligen kyla i den, men
det är kylan hos en intelligent människa som sett
mycket och upphört att förvånas. "Kvinnan i sjön"
är inte någon allvarlig film, trots att den ganska gott
håller måttet även för vanliga thrillerkrav, den är
raljant men utan att vara cynisk. Här och var ger
Montgomery sina thrillerkollegers nihilism en känga,
och han har smaken att systematiskt undvika alla
grövre effekter. Montgomerys egen känsla för stil
präglar hela filmen, även vad inredningar och kläder
beträffar. Kameran åker, liksom på egen hand,
omkring i en rad perspektivrika, eleganta interiörer och
det är inte så ansträngande som man skulle tro, att
inte ideligen se människor. Naturligtvis lyckas han
inte alltid undvika en viss konstruktion — eljest
hade metoden väl inte konsekvent kunnat
genomföras — men storyn är ganska komplicerat vävd och
dialogen särdeles sofistikerad och därför lyckas
experimentet. Trots att kameran då och då kryper upp i
publikens ansikte, lämnar Montgomery åskådaren i
fred och berättar sin historia med sval diskretion —
kanske är detta det man mest uppskattar i "Kvinnan
i sjön". De flesta amerikanska filmer är så
påträngande på ett okvalificerat sätt. Pavane
Tre Caballeros. Walt Disney. RKO Radio.
En snabbtur som Disney företog genom Sydamerika
för några år sen ligger till grund för "Tre Caballeros"
(liksom för den tidigare visade "Salud, Amigos!").
Syftet med dessa något hastigt hopkomna filmer har
väl varit att stärka vänskapen med de latinamerikanska
länderna, varvid Brasilien som allierad och Mexiko
som närmaste granne blivit mest uppmärksammade.
Men Disney har ingalunda låtit tynga ner sig av
något propagandaansvar och har inte glömt bort sina
trollkonster: med hjälp av ett minimalt
verklighetsmaterial har han frambringat ett fantasifullt tropiskt
féeri. Upptakten med pingvinen vid Sydpolen som
seglar på ett isflak till ekvatorn kommer en att tänka
på vilken rolig långfilm Disney skulle kunna göra av
Anatole Frances "Pingvinön". Därefter är man
plötsligt inne i ett kåseri om urskogens excentriska fåglar,
av vilka den minsta är den mest oemotståndliga med
sin våldsamma rytm och sitt skämtlynne. En liten
gaucho på sin flygande åsna bidrar med en saftig
lögnhistoria från pampan. Så öppnar sig sagoboken
Brasilien och ut hoppar José Carioca, en
papegoj-herre med cigarr och spanskrör, Kalle Ankas suveräne
ciceron, som strax styr kurs på det romantiska Bahia,
där den röda skymningen speglar sig som glödande
järn i havet och hela staden med katedraler och
hisstorn grips av sambarytmernas paniska besatthet.
Mexiko blir mera ett turistalbum med landskap och
dansscener, blixtvisiter på flygande matta, där
tecknad fantasi skär sig betydligt mot fotograferad
verklighet. Det abstrakta tar slutligen överhand och det
blir en magisk balett av fantastiska formförvandlingar,
en explosion av sexualitet och aggressivitet i
symboliska förklädnader under ett musikaliskt raseri som
verkar bedövande. Kalle Anka utgör en egendomligt
tvetydig ambassadör för Amerika, drumlig, hetsig och
lysten, oavbrutet på jakt efter kvinnoskönhet,
störtdykande mot badflickor, nedtrampad av kaktusar,
förvandlad till kolibri och komet bland sjungande
blommor och stjärnor. Har Disney i skydd av sina lustiga
konster tillåtit sig driva med Amerika, eller är det
fråga om nationell självironi i avsikt att roa de
kritiska latinamerikanerna? Det är en av Disneys
mel-lanfilmer men som vanligt med spår av genialitet i
den virtuosa rutinen. Märkligast är att något som
förvillande liknar ohämmad improvisation så smärtfritt
låter sig förenas med en utstuderad och ytterst
invecklad teknik. Artur Lundkvist
Störst är kärleken (A Matter of Life and Death).
Manus och regi: Michael Powell och Emeric
Pressburger. Eagle-Lion.
Två av Englands mest ansedda filmmän har här
åstadkommit en film där en rad skickliga
artistisktekniska grepp inte kan överskyla att innehållet är
veckotidningsfiktion. Man noterar effekten av några
arkitektoniska djupperspektiv och astronomiska
panoramasvep genom världsrymden, likaså av etermasken
som övergår i ett öga och en blodig hinna. Ett slags
effekt har väl också det brinnande flygplanet och det
gungande rosensnåret i skarpa färger. Det finns vidare
en viss suggestiv overklighetsstämning kring flygaren
som vaknar upp vid havsstranden och tror sig vara
död ännu när han träffar på en naken gosse som
spelar pipa för en flock getter. Och doktorn som iakttar
samhällets liv i sin koncentrerande fjärrspegel är en
människostudie med säker kontur. Men så vidtar det
utsvävande fabulerandet utan originalitet. Flygarens
hallucinationer och den hjärnoperation han genomgår
sammanflätas med en rättegång i himlen där
registreringsbyrån missat hans död. Det är en vitmenad och
mitt ibland alla ingenjörspåhitt banalt traditionell
himmelsfantasi, med en domstolsscen där
sammandrabbningen mellan amerikansk puritanism och
engelskt bondförstånd ter sig rent parodisk. Att sådant
ska vara roligt kan nog bara djupt konventionella
människor tycka. I stil med detta kröns slutligen det
hela med en apoteos över kärleken som samhällets
sammanhållande Karlssons klister. Filmen är
förmodligen värd beundran som teknisk prestation, men det
angår en så litet. Konstnärligt når den inte längre än
till arkitektestetik, övervägande torr och
ateljépräg-lad, med blankmetall och sterila ytor och änglavingar
i cellofan. Artur Lundkvist
443
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
