Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Några sekunder. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIVAR ARNÉR
andra, och vänder andra emot en.
Kamratlighet och "du minns".
Och han bjur ju.
Om jag bara kunde sätta mig bredvid mig,
så har jag krupit ur det fläckiga skinnet. Det
är ju så enkelt, det är bara att göra det.
Dåligt ölsinne! Tamburilsken!
Smack igen, i dörren, retur från andra hållet.
Smack och still. Sammet suger fast, kasar inte.
"Du minns": Ringberg när han skulle ha
nattmarsch med oss, klockan tjugutvå och noll
noll. Nervös av bara fan. Gav sig ut till starten
i Mickledala skog redan klockan 19, tog ut
riktningen, tre finger vänster månen. "Bara nu
inte månen går i moln!" Han satt på altanen
i högkvarteret medan han väntade på 22.00,
spejade efter moln. En timme gick, inga moln
körde fram, hans måge lättnade. Andra
timmen inga heller, jädrar om inte Ringberg ska
klara det här! Och så 22.00 plutonen till
gläntan i skogen. Skyddskedja,
förbindelsekedja, tyst i ledet, lösen "gin och tonic", tre
finger vänster månen, framåt!
Och månen stod stilla den natten, bara lyste
och rann!
Som han där borta, den svarthårige, som
står stilla och stirrar.
Inte lönar det sig mycket att röra på sig.
Sorlet där inne. Som jag inte är med i
längre. Nyss var jag med där. Men då lät det
inte alls så.
Parketten hal här ute, till och med mattan
kunde halka.
Som den där drömmen man kan ha: hänga
i klippkanten, i bara fingrarna, fingrarna rätar
ut sig, som grässtrån som man har trampat
ner. Helst så nervösa som de är, sen man har
suttit hela dan och knackat maskin åt Sellgren.
Och strumphållaren kasar. Om jag går några
steg till, så ramlar den ner på skon med ens.
Man är naken.
Han där borta, han var ju brevbärare en
gång. I samma distrikt där hans flicka bodde.
Att lämna breven han skrev till henne, utan
att behöva frimärken på dem! (Man brukar
inte skriva brev när man bor i samma stad,
men han var ju brevbärare, och dessutom hade
hon inte tid att träffa honom så ofta.) Men
hon borde förstå att han var lite förmer än
andra, när han inte behövde frankera sin post
till henne. Ibland satte han i stället på
utländska märken, underliga märken, hennes
brev såg ut att komma från Nya Kaledonien
eller Oultre Djuba. Från alla världsdelar skrev
de till henne hur bra hon var. Hon sa: "Per
tycker om dig för alla märkena du klistrar på,
han samlar." — "Men tycker inte du om mig
också?" — "Jodå, ibland tycker jag rätt bra
om dig." — "Men kan vi inte gifta oss då?" —
"Det kan vi kanske. Men jag ska tänka på
saken ett tag." Han fick inte mer än kyssa
henne nån gång, men han var rätt nöjd
med det, han menade han hade nåt gott att
vänta.
Ibland satte han riktiga frimärken på breven,
men lät dem inte stämplas. Ville visa att breven
var bara mellan honom och henne. Inte ens
nån stämplare kunde få tränga sig emellan.
Till och med att han gjorde egna märken och
klistrade dit, han hade lätt för att rita: hans
och hennes initialer flätade i varandra, eller
hennes ansikte, eller om vintern en sol.
Det där finns i honom där borta, som ett
minne.
Men en gång sa hon: "Bosse gör ty åt dina
märken." Bosse var en äldre bror. — "Du vill
kanske inte att jag sätter på dem?" — "Nå,
mig gör det ingenting. Så om det roar dig."
Då frankerade han breven på vanligt sätt,
och lät dem stämplas. När han sorterade upp
posten innan han gav sig ut, så stötte han
plötsligt på brevet han själv hade skrivit,
lyssnade på det, tyckte det var synd att det inte
fick va rent när han bar ut det.
Men ändå sa hon: "Vad du var fnoskig på
den där tiden du kladdade på breven!"
460
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
