Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sivar Arnér: Några sekunder. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄGRA SEKUNDER
det gör han nog inte." — "Ja, ge er av själva
då. Men jag far inte med." Och så blev han
en kalaspropp. Hans syster grät: "Nu får vi
nog inte komma till Kalven i år." Hans mor:
"Att du aldrig aldrig aldrig kan se dig för!"
Hans far: "Det hade räckt, om du hade tatt
såpa, det är inte så dyrt som smör." Hans
bror: "Jag undrar, om du inte gjorde det med
vilje."
Han berättade det med humor, fast inte
riktig humor utan lite tillgjord. Han sa han
hade inte gjort det med vilje. Men han sa han
trodde att han var född tafatt, han jag känner,
han där borta.
Klippudden de bodde på. En tjänstebostad,
hans far var vid flottan, där fanns också ett
förråd som ban ansvarade för. Därför var hela
området stängslat, taggtråd överst. På alla
sjösidorna stupade udden brant. "Vad ni gör,
barn, så gå inte och ramla i!" Ingen av dem
hade heller ramlat i. Men hans syster har en
gång kasat utför branten. Han fick tag i henne
med ena handen, med andra höll han i en rönn
som växte där. Han skrek, hon skrek, taget
lossnade sakta, allteftersom händerna blev
svettiga. Systern var äldre än han, tyngre, det var
hellre han som skulle kasat. På sjön syntes
bara ett vitt segel, båten låg stilla, det var
vindstilla. Så kom deras mor rusande. Hon var vit,
hon drog opp flickan, hon satte sig att flämta
på en sten, sen slog hon dem bägge. Det
hjälpte, de höll sig ännu längre från kanterna,
alltmera mot mitten, där huset stod och det
inte var nån fara.
"Gå hellre ut i skogen. Fast akta er för
Nilsson!" Nilsson ägde skogen, han ville inte folk
skulle gå där, han sa de stal ved för honom,
de stal blommor, de stal blåbär. Det var säkrast
att gå på vägen som ledde genom skogen, den
ägde ändå inte Nilsson. Gick man dessutom på
tå, så tänjdes man ut uppåt trädtopparna, blev
likare ett träd, kunde inte upptäckas så lätt,
ifall man skulle möta Nilsson och han skulle
säga att nu var man ute för att stjäla mossa
för honom.
Sa han där borta som också var kalaspropp.
Viola är den enda som alltid har hjälpt mig.
Från det jag föddes, hon var två år då. Hon
har vatt med från början, aldrig vatt ny för
mig, hon är den enda som jag kan lita på.
Det skulle inte behöva va fler människor
i världen än vi.
Bredgatan ner och genom parken. Men först
hemom ett slag, för det sa jag ju till dem, att
jag skulle.
Kan se efter, om fru Jonsson har tatt rena
lakan i sängen, som hon lovade. Bäddat åt mig
i tamburen.
Och strama åt strumphållaren. Såvida inte
redan här. För att slippa gå med axlarna
uppdragna och tänjas ut upp mot trädtopparna.
Men bilen som rusade fram på landsvägen.
(En annan bil än den som tappade däcket.)
Så stod Staren där med sin kamera. Klick! Nu
har bilen stannat för alltid.
Staren med sin hobby, han har velat prata
om den: "Kommer ni ihåg, när vi rastade och
jag tog." "Har ni sett i Hasselblads fönster,
ett som jag har tatt?"
Teknisk i mer än det. När han rörde ihop
solögat: "Om det här vore en cyklotron, en
sån som de spränger atomer med!"
Men lite moloken när Filip: "Jag har tänkt
skaffa mig en smalfilmskamera, kan du ge mig
några tips?" Han har försökt att ge några tips,
men det märktes att han kom på andra sidan
diket genast.
Sen Filip: "Flickorna följer också mycket
hellre med en, när man har en sån med sig."
Och Johanna: "Men du kan inte ha bara dem
på filmen, så det är väl bäst jag följer med
också."
Men han där borta, brevbäraren, hur han
tog sig för att sätta ett rött kryss på alla brev
som sen kom till hans flicka, före detta. Nere
i vänstra hörnet, som om de hade vatt kors-
463
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
