Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Sven Stolpe: Georges Bernanos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN STOLPE
sinnade varelser, som befolkar denna miljö,
gör knappast skäl för namnet människor. Trots
detta är den lilla boken tragiskt skakande. Utan
att kommentera, utan att snudda vid sin egen
religiösa grundsyn låter Bernanos oss ana, att
denna arma, jagade vildinna äger en själ och
sörjer över dess besudling. Utan att det säkra
— nästan filmatiskt levande — episka flödet
störs av några analyser, känner man i varje
rad författarens grundsyn: detta komplicerade,
obarmhärtiga spel, denna mördande
determinism, detta nådeslösa grepp om den lilla
ansatsen till renhet och integritet är allas vårt
öde: ve oss, om icke en makt starkare än vår
egen förmår frälsa oss! Bernanos’ lilla roman
är ett förebildligt exempel på hur naturalistisk
form kan fyllas av ande.
Under åren före världskriget ägnade
Bernanos sina bästa krafter åt den politiska
propagandan men han hann dock fullborda
ytterligare en stor roman, som avgjort är hans
bästa, "Journal d’un curé de campagne"
(1936). Åter är det en präst, som spelar
huvudrollen. Boken utgör en fattig lantprästs
fragmentariska dagbok; den saknar komposition
och verkar improviserad. Till stor del består
den av prästens referat av samtal han fört —
i dessa samtal har han själv i regel icke sagt
många ord. Han är liksom abbé Donissan
mänskligt sett misslyckad — starkt ärftligt
belastad, lidande av magkräfta. Han
misslyckas också i alla sina företag — på samma
sätt som nästan alla Bernanos’ präster. Hans
lärjungar driver med honom, unga flickor
flirtar med honom eller sprider ut ryktet, att
han är närgången mot dem, det viskas —
orättfärdigt — om att han super, och när han blir
bekant med den grevliga familjen, får han
mycket snart även där dödsfiender. Skenbart
vinner han en betydande seger, då han under
ett dramatiskt samtal med grevinnan steg för
steg driver henne till ärlighet, får henne att
bekänna, att hon aldrig velat släppa sin sorg
över sin döde son, ur vilken alla hennes senare
olyckor spirat och därefter också får ett brev,
i vilket hon meddelar honom, att hon äntligen
nått frid. Men knappt har prästen hunnit tacka
Gud för detta under, förrän besked kommer
om att grevinnan tagit sitt liv... I hela boken
kämpar den arme mannen, som nätt och jämnt
uppehåller livet på vatten och surt vin, och
som dagligen övermannas av magsmärtor, med
ångest och desperation. När han till sist dör,
sker det hos en gammal seminariekamrat,
som svikit sin kallelse och lever i största
förfall.
Bakom denna personliga tragedi ligger en
livssyn, som är egenartad, men som delvis bör
vara lättillgänglig för läsare, som skolats av
Sartre. Om Sartre är halva Kierkegaard, så är
han också halva Bernanos. Bernanos tröttnar
aldrig på att förlöjliga kristen moralism — all
tro på att människan skulle kunna förbättras.
Han hånar prästerna, som alltid talar, som
om de vore vettskrämda för att èn Anatole
France skulle sitta dold bakom någon pelare
i kyrkan, och som liksom "ber om nåd för
Vår.Herre i humanismens namn med
småblink-ningar och diskreta leenden och vrickningar
på öronen ...". När man hör dem tala, säger
han, skulle man kunna tro, att deras Gud
är spiritisternas Gud, det så kallade högsta
väsendet eller något liknande abstrakt "men
i varje fall inte den Herre, som vi har lärt oss
bekänna som en underbar levande vän, som
lider med oss, rörs av vår glädje och en gång
skall dela vår dödskamp och ta oss i sina
armar in till sitt hjärta". Kristendomen är för
Bernanos någonting helt annat — den är
fattigdom och nöd. Sartres lärjungar har fäst sig
vid följande formulering hos Bernanos:
Jag tror mer och mer, att det som vi kallar
tröstlöshet, ångest, förtvivlan — liksom för att övertyga
oss om att det rör sig om vissa själsliga fenomen —
det är själen själv, att människans lott efter
syndafallet är, att hon inte längre kan uppfatta något inom
sig själv eller utanför sig själv som annat än ångest.
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
