Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Dorothy Sayers: Aristoteles och detektivromanen. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARISTOTELES OCH DETEKTIVROMANEN
Med andra ord: var hård mot er själv —
eller, om ni måste skriva "gyllene sidor", så
se till att de kommer att innehålla en
betydelsefull ledtråd som inte kan uteslutas eller flyttas
till något annat avsnitt av historien.
Beskrivningen av Marlowes rum i "Trent’s Last Case"
innehåller den nödvändiga upplysningen att
han på sin tid tillhörde studentteatern i Oxford
(Oxford University Dramatic Society) och
därför kunde antas vara i stånd att spela en roll,
pokerpartiet i "The Canary Murder Case"
kastar ett betydelsefullt ljus över mördarens
karaktär, bilden av Shivering Sands i "The
Moonstone" förbereder upptäckten av den
färg-fläckade nattdräkten på detta ställe, o. s. v.
Men nu kommer en viktig fråga: vilket slags
handling ska vi välja? Och detta aktualiserar
den stora, centrala motsättningen mellan Det
troliga och Det möjliga. Det är möjligt att det
samtidigt kan existera två negrer som inte bara
är så lika att man kan ta fel på dem utan också
har samma Bertillonmått, har samma för- och
efternamn och samtidigt är fångar i samma
fängelse — det är möjligt, eftersom det faktiskt
har inträffat.1 Men om man skulle lägga en
sådan serie sammanträffanden till grund för en
intrig skulle den verka otrolig.
Det står oss givetvis fritt att sätta ihop
historier grundade på sådana händelser i
verkliga livet och antingen låta personerna behålla
sina rätta namn eller på annat sätt kalla
historien till vittne. Det har sålunda förekommit
böcker grundade på fallet Bravo,
Crippen-mordet, Pengetragedin, fallet W. H. Wallace
och så vidare. När fakta är välkända,
accepterar läsaren händelserna så som de berättas.
Men det visar sig ofta att historier som skrivs
på det sättet verkar mindre övertygande än de
som är helt och hållet diktade, och det är ofta
nödvändigt att göra diktade tillägg till de
kända fakta för att dessa sanna händelser
1 Två negrer med namnet Will West i tukthuset
i Leavenworth, Kansas, 1903.
ska verka troliga. "Man bör därför icke alltid
hålla fast vid den traditionella historiska
handlingen", säger Aristoteles, i synnerhet som
"t. o. m. bekanta tilldragelser och
personligheter endast äro kända av ett fåtal". Även när
möjligheten inte kan ifrågasättas, bör man
alltså probera troligheten.
I de fall då både namn och händelser är
diktade, "bör en trolig omöjlighet föredragas
framför en otrolig möjlighet". Det är kanske
omöjligt att ur en persons aska efter
krema-tionen på kemisk väg återvinna en kula som
har varit inbäddad i hans kropp, men genom
skicklig användning av vetenskapliga termer
övertygar d:r Austin Freeman läsaren om att
det är möjligt, ja rentav oundvikligt. När
däremot en författare försöker övertyga oss om
att en kultiverad ung Cambridgestudent av god
familj blir förolämpad över att anmodas inta
sin plats i en kö bakom en droskchaufför eller
liknande, är händelsen visserligen fysiskt
möjlig men stöter genom sin otrolighet, eftersom
den svär mot den engelska nationalkaraktären,
vars oändliga tålamod när det gäller att
formera ordnade köer som känt är närmar sig det
geniala. "En handling bör aldrig byggas på
otroliga förhållanden", säger Aristoteles, "nej,
allra minst på sådana." För att inte verka
alltför sträng, föreslår han en praktisk
kompromiss: "Kunna sådana icke undvikas, böra de
förläggas utanför stycket." Exempel: fastän
gamle Trevors tidigare historia i "The Gloria
Scott" inte bara är otrolig utan enligt lämnade
data också omöjlig, märker vi inte det vid
läsningen, därför att episoden i fråga är förlagd
utanför själva handlingen. På samma sätt är
i fråga om karaktärerna det omöjliga troliga
bättre än det otroliga möjliga, ty, säger
Aristoteles vidare, "om en detektiv sådan som den
Conan Doyle skildrade är omöjlig, blir svaret
att sådan bör han vara, ty en konstnär bör
försköna sitt original".
I fråga om vetenskapliga detaljer håller
483
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
