Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
spegel" i regel mera allmänt orienterande. Men
därför har de också utsikt att nå en tämligen
bred publik. Vad författarna till denna
ana-lyseringsantologi har velat åstadkomma och
även har åstadkommit är en handledning i
läsningen av modern svensk poesi. De är
pedagoger som utan tyngande lärdomsapparat men
med stor kunnighet hjälper allmänheten att
bättre förstå lyrik. Och "allmänheten" det
betyder i detta fall så gott som alla älskare av
poesi, för jag är övertygad om att även
"kännarna" har en hel del att hämta ur tolkningarna
i "Lyrisk tidsspegel".
Därmed är inte sagt att alla analyserna är
lika intressanta. När man har läst dessa 33
dikter och 33 analyser blir man slagen av
vilken ofantlig skillnad i struktur som råder
mellan de lättfattliga och de svårfattliga
dikterna, och det kan hända att man frågar sig
varför de lättfattliga överhuvud har tagits upp
till behandling. Men här kommer åter ett
måhända riktigt pedagogiskt drag fram hos
analysernas författare: de har velat tillgodose
mycket skilda smakriktningar. Skulle de inte
lyckas väcka intresse för den svårförståeligare
poesin, kanske de i stället stimulerar lusten för
den lättförståeligare. Emellertid kan det inte
hjälpas att analyser av sådana dikter som
Lindorms "En död arbetarhustru",
Silfver-stolpes "En augustikväll" eller Dan
Anderssons "Gillet på vinden" blir föga givande,
åtminstone för lyriskt något så när vuxna läsare,
helt enkelt därför att sådana dikter praktiskt
taget är uppslagna böcker.
Betydligt annorlunda ställer det sig när man
kommer till en poesi av det slag som
representeras av exempelvis Södergran, Karin Boye,
Ekelöf eller Birger Sjöbergs "Konferensman",
där de analyserande verkligen har haft något
att analysera. Och då måste man säga att de
med enkla medel — som här är de rätta — har
lyckats att för läsaren klargöra själva naturen
av skaldernas symbolspråk och med fin poetisk
inlevelse blottlägga dikternas personliga
innehåll.
Skulle man önska framhålla några enstaka
analyser, faller det sig naturligt att först peka
på Gunnar Tideströms tolkning av Sjöbergs.
"Konferensman", som är ett grundligt
inträngande i skaldens snårskog av associationer
och som samtidigt ger en instruktiv bild av
diktens samtidsbakgrund. Man kan säkert läsa
denna dikt med stor behållning utan kännedom
om Tideströms analys, men det råder inte
något tvivel om att intrycket av dikten blir
mera fasetterat när man läst tolkningen.
Tideström har ägnat dikten ett verkligt studium och
— väl att märka — ett studium som inte har
fört honom på avvägar eller åt periferin till
utan direkt in i diktens egenartade struktur.
Detsamma kan med fog sägas om Carl-Erik
af Geijerstams utmärkta analys av Karlfeldts
"Nattyxne", vars symbolik inte kan förstås
utan ordförklaringar, kunskap om folklore och
insikt i mytologi och botanik. Med stort utbyte
läser man också Erik Hörnströms tolkningar
av några Lagerkvistdikter, som tillsammans,
om man så vill, bildar en hel essay. Överhuvud
måste man beundra tolkarnas poetiska sinne,
deras känsla för lyriken som helhet, för
rytmens tonfall, för symbolernas uttrycksfullhet
och naturliga växtsätt. De går fram med
varsamhet men talar ändå distinkt. De briljerar
inte, konstruerar inte, försöker inte pressa
innehållet på ett maximum av subtila och
förbluffande hemligheter, men de är samtidigt
helt medvetna om den komplicerade
känslo-och föreställningsvärld som kan rymmas bara
i några strofer. Och de låter inte poesin
försvinna med uttolkningen. Det är verkligen
lyrikälskare som har gjort dessa analyser, och
deras mottaglighet är stor. Tideström, som man
inte kan undgå att särskilt framhålla, därför
att han ensam svarar för hälften av analyserna,
kan till exempel med verklig inlevelse tolka så
vitt skilda dikter som Diktonius’ "Röd-Eemeli",
Martinsons "Pigor" (en även av skalden själv
starkt lovordad analys), Södergrans "Jag",
Boves "Min hud är full av fjärilar" och
Ekelöfs "Samothrake".
Det är ofrånkomligt att en uttolkare stundom
tolkar ut eller tolkar in alltför mycket. Ekelöfs
"Samothrake" har av Tideström belysts på ett
mycket fint och mycket kunnigt sätt, men när
han i dikten till och med har funnit
anknytningar till Whitman, ställer sig i varje fall
skalden själv oförstående. Kanske också att
Tideström i samme diktares "Fossil inskrift"
på vissa punkter har sökt en klarare mening
eller ett klarare dunkel än vad dikten äger. Är
inte denna dikt, ägnad minnet av en av de största
av våra sjuka målare, sådan lyrik som aldrig
riktigt ska begripas? En dikt vars styrka just
ligger i bildernas förvirrande och förvirrade
506
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
