Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
aldrig i evigheters evighet bönhöras. I de två
antagonisternas harmoniska samverkan
uppstår människan som är styrd av samvetet. Men
samvetet — det gamla ordet — kan bli bödel
och naturen i oss ett kvidande offer. Det är
möjligt att man är fången i en suggestion, men
nog förefaller det ofta som om läget skulle
vara så i vår tid, så väsensskild från de soliga,
himmelssträvande harmonierna i Bachs musik.
Boken har två avdelningar. I den första
skärskådar författarinnan ämnet bödel och
offer från djupt personliga utgångspunkter och
inringar sitt tema med ofta mycket fina
distinktioner. Bödeln är bunden vid handlingen, offret
vid ordet. Offervarelsen har nästan alltid sinne
för humor. Om bödeln kunde tala, vilket han
inte kan, skulle vi veta nästan allt som behövde
vetas. Författarinnan skildrar ett dåd mot en
judisk gosse och fortsätter:
Jag ville leva mig in i denne tyske soldat, in i hans
kropp och in i hans själ. Jag ville med honom
åtesr-ingå i hans moders sköte, födas med honom, växa upp
med honom och sedan organiskt sammanvuxen med
honom existera intill den dag, då han grep gossen
och kastade honom i avloppstrumman. •—• Det är mitt
hetaste begär och min största önskan. Ofta. — Men
jag kan det inte, och därför är jag hjälplös.
Just detta stumma och slutna hos de varelser
i vilka bödeln fått övertaget får författarinnan
fram med övertygande styrka. — Mirjam
Tuominen tar medlidsamt djurens parti mot
män-niskan-sadisten, ibland intill gränsen av
affekta-tion. Följande förefaller vara sagt utan ironi:
Hur skulle inte allt bli gott, om bara människan
försvunne. Om människans organiserade, viktiga,
själv-upptagna sadism försvunne. Hur skulle inte allt leva
och andas befriat.
Som om boaormar vore fridsamma och som
om stekelvärlden saknade bödlar ...
I andra delen — som är den intressantaste —
fördjupar författarinnan i hög grad sitt tema
genom att ur samma synvinkel analysera det
hos tre moderna författare: Södergran, Kafka,
Hjalmar Bergman. Inte alltid övertygande men
tänkvärt, mångsidigt, intelligent kommer
likheter och olikheter fram. Tuominen visar oss
tveklösheten hos Södergran, tvehågsenheten
hos Kafka. Hon låter oss träda in i Hjalmar
Bergmans sällsamma värld, där godhet, grace
och skönhet kan vara medel att rentav ibland
beveka bödeln en smula, kan vara en borr
som skulle kunna tänkas bryta upp hans
stumma gåta. Bakom symboliken och
gestaltningen ser författarinnan hos dem alla samma
gudom — sanningens obevekliga, om än
beslöjade, ansikte, det absoluta. Men endast
kärleken kan förlösa. Om varje människa från sin
tillblivelse, om varje spädbarn alltså, under sin
första mörka och svåra tid i världen
omfattades med oändlig ömhet och lyhörd förståelse
för just dess speciella behov, då skulle, enligt
författarinnan, faran för känslokyla minskas
och samvetet befrias från bödel till
tuktomästare. Och enligt henne vore inte detta något
orimligt socialt perspektiv.
Inte har författarinnan med sin bok på något
sätt uttömt det viktiga ämnet. Ett ämne, som
är så viktigt att man kanske ibland bör gnugga
sig i ögonen och säga sig att det ändå inte är
det enda ämnet, att livet är rikare och
frodigare än så. Kanske är "Besk brygd" en
svårtillgänglig bok för den som inte har nycklar
till melankolikerns kynne. I varje fall måste
sägas att Mirjam Tuominen har angripit sitt
tema med djärvhet och genomfört det — trots
stort tryck —- i en ren och brinnande anda.
Margit Abenius
Sydamerikansk klassiker
Romulo Gallegos: Dona Bårbara.
Översättning från spanskan av Karin Alin.
Norstedts 1946. 11:—.
Glödande blickar, blixtrande ögon,
kapitelrubriker som "Manslukerskan", "Dolken i
väggen" och "Savannernas skräck". — Romulo
Gallegos’ "Dona Bårbara" ter sig vid första
genombläddringen för den oinitierade som en
litterär schlager av den art, som endast
undantagsvis tryckes i bokform, och som oftare har
sin tillvaro i den illustrerade veckopressen. Och
då den oinitierade genom användande av
lämpliga källor har fått reda på att Römulo
Gallegos anses såsom Sydamerikas främste
romanförfattare och "Dona Bårbara" såsom hans
främsta roman, vilken till och med har
betecknats såsom en modern klassiker, så reser sig
genast frågan hurudan den övriga
sydamerikanska romanlitteraturen egentligen är. Och
denna misstrogna fråga kvarstår även sedan
en noggrann genomläsning av boken har givit
508
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
