Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sig till hos Thiel själv en uppfattning som lär
företrädas av Ahlin, Dagerman och Lindegren.
Tage Thiel har råkat förläsa sig på J. W.
Dunnes rätt roande men en smula besynnerliga
bok "Experiment med tiden". Där har han
inhämtat att tiden är en fjärde dimension
och att detta tillsammans med vissa
drömupplevelser skulle bevisa att döden bara är den
tredimensionella skuggans död. Att Dunnes
"serialism" är en logisk orimlighet, som helt
bygger på en feltolkning av nubegreppet, stör
inte Thiel. Kristendomen vill han däremot inte
veta av; den betecknar han som hitleri i andens
värld. För kristendomen är nämligen moralen
nyckeln till himmelriket, enligt vad Thiel tror
sig ha upptäckt. Och moralen avskyr han så
grundligt att han plitar ihop sina definitioner
med samma negativa intensitet som om han
vore samtida med Nietzsche och kunde bortse
från att den metafysiskt motiverade moralen
i stort sett har bytts ut mot en rent
naturalistisk moral och förvandlats till en fråga om
social anpassning.
Den kristna odödlighetstron hänger ihop med
föreställningar om dom och rättvisa. För Tage
Thiel finns det efter döden bara kärlek, ingen
rättvisa (s. 128), och det är en vacker tanke
som han borde hålla fast vid. Tyvärr hindrar
den honom inte från att anta att den som här
har levat i hat och fruktan kommer att bli
fånge i sitt självtillställda helvete; plågaren
blir ett med de plågor han har haft lust att
framkalla; den som här är övertygad om sin
förintelse får stanna kvar i sitt blinda öde,
fortfarande övertygad om sin förintelse. Nåja,
det sista alternativet förefaller ju rätt
trösterikt. Man märker på det också hur Tage Thiel
lyckas hålla jämna steg med de moderna
teologerna. Däremot är den Gud han på något
ställe helt oväntat inför så diffus att han i varje
fall inte störande ingriper i den saliga
människans salighet; hon "är en liten gud i sitt
eget lilla rike". Ibland blir det lite trassel med
återfödsel, men det har en övergång och är
ingenting att lägga på sinnet: "då kärleken
blivit ett med vårt väsen undgå vi återfödelsen
i tiden".
Thiel tycks mena att vårt liv här på jorden
är meningslöst, om vi inte är odödliga, och att
det i så fall bara återstår för oss att dekorera
dödscellen. Hur han kan komma fram till den
uppfattningen är rätt svårt att förstå, eftersom
hans odödlighet just inte bjuder på några nya
kvaliteter utan bara förlänger och koncentrerar
sådana som finns redan här i livet. Om dessa
är meningsfulla i någon sorts evighet, må de
väl också vara meningsfulla redan nu.
Däremot finns det nog skäl att tycka att Tage
Thiels odödlighetstro är tämligen meningslös
för dem som inte kan ha glädje av att uppfatta
den som ett kätteriets subtila stöd åt
kristendomen.
Gunnar Erikson, känd som författare till
det en aning kraftgenialiska diktverket "Skådar
-sånger" och framför allt som upphovsman till
den s. k. initiationismen, har också funnit tiden
vara inne att avge en programförklaring. Den
har, som sig bör, fått namnet "Initio".
Gunnar Erikson är, det ska genast erkännas,
eftersom hans arbete har uppenbara förtjänster
och är värt en intresserad diskussion, inte
någon illusionist av Tage Thiels typ. Man kan
för helhetens skull bortse från vissa oklara
teorier om hur människan kan bidra att gestalta
det kosmiska ödet, romantiska tankegångar som
påminner både om Stagnelius: "Befria blott
tingen, och frigjord du bliver; befria dig själv,
och du frie dem gör!" och om Viktor
Rydberg: "ju högre de spanande tankarna nå, se,
dess djärvare spänner sig himmelens vidd".
Egentligen vill Gunnar Erikson föra ett rent
vetenskapligt resonemang, och han släpar fram
en imponerande mängd religionshistoriskt,
psykologiskt och sociologiskt material för att
ge tyngd och stadga åt sina synpunkter. Han
menar, och däri är han överens med så gott
som alla kulturkritiker, att vi befinner oss i en
kris: livet inom och utom oss håller på att
byta natur och gestalt. Konflikten mellan
människans önskningar och hennes verklighet har
glidit in i ett ödesdigert stadium. Överallt
finner han viljekramp, fruktan och flykt,
bindningar och beroenden, falska identifikationer
med idéer eller människor. De
magiskt-senti-mentala relationerna till omvärlden dominerar
över de sakligt-funktionella. Diktarna, som
Gunnar Erikson tydligen hade väntat skulle göra en
alldeles speciell insats, har svikit. Pehr Henrik
Törngren förebrådde dem en gång i Spektrum,
att de bara idisslar sina konflikter. Gunnar
Erikson betecknar dem som flyktingar som
ständigt återvänder till utgångspunkten. Liksom
510
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
