Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sammas av den allmänkulturellt intresserade
läsaren.
De år då Gustaf Lagerbjelke var ledare för
Kungl, teatern, 1823—27, voro sålunda en
glanstid och fingo efter hand något av mytens
skimmer över sig. De ha för övrigt sitt
särskilda intresse genom att också utgöra en tid
då traditionerna från 1700-talet på ett markant
sätt bröto sig mot de romantiska och
revolutionerande tendenser som höllo på att arbeta
sig fram. Bergman har påvisat, att Lagerbjelke
verkligen var en regissör av format före
Bournonville och Josephson, vilket man inte alltid
haft klart för sig, och han har med mycken lärd
ackuratess satt in hans gärning i sitt
kulturhistoriska sammanhang, mot bakgrunden av
mise-en-scènens allmänna utveckling under
1700-talets slut och 1800-talets början. Denna
har i sin tur studerats i samband med
förromantikens och romantikens gradvis stegrade
krav på lokalfärg och verklighetsillusion inom
både dikt och konst. Pseudoklassicitetens
neutrala antichambre och opersonliga
ideallandskap försvinna under påverkan av dessa krav,
av de vidgade etnografiska och geografiska
kunskaperna, av litografins införande, men
också som en följd av teaterns demokratisering
och begynnande eftergifter för den borgerliga
publiksmaken och dess fordringar. Man
konstaterar, att teaterhistorikern i högre grad än
litteraturhistorikern rentav tvingas att anlägga
sociologiska synvinklar, att räkna med
publiken, samtidigt som han inte kan inskränka sig
till att syssla enbart med de litterärt
högtstående verken och genrerna utan nödgas ägna
mycken uppmärksamhet även åt de enklare
inslagen i repertoaren, betingade av kassaskäl,
och åt sådana lägre konstarter som
pantomimen och melodramen, kinematografins
föregångare. Hur länge ett stycke förmått hålla sig
kvar på affischen, kunna teaterarkiven upplysa
om och därigenom ge ett begrepp om vad den
breda publiken ville se, medan det är avsevärt
svårare att få fram vad den breda publiken
i gångna tider önskade läsa!
Det andra lekmannaintresset med Bergmans
bok knyter sig till Gustaf Lagerbjelkes person.
Att en framstående ämbetsman, diplomat och
politiker också gör sig gällande som
konstnärlig teaterledare och regissör hör
knappast till det alldagliga. Lagerbjelke figurerar
flitigt i samtida memoarer, och från Bernhard
von Beskows "Levnadsminnen" erinrar man
sig hans med skärpa och förståelse tecknade
gestalt, hos vilken mångsidig begåvning och
sällsynt smidighet varit förenade med
komplicerad karaktär. Bergman har kunnat visa fram
en rad förut okända drag i hans
mångfacetterade väsen. De gustavianska salongernas
satiriska och maliciösa kvickhuvud, som blev
minister både åt den avsatte och åt den im
kallade monarken, framträder här som
amatörskådespelare och arrangör av amatörspektakel.
Han har varit ytterst mottaglig för en ny
tidsanda då han under sin parisvistelse 1810—19
på närhåll bevittnade den franska romantikens
stormlöpning mot Parnassen och den nya
kritikens relativisering av den litterära smaken
och de olika nationella idealen. Dessa lärdomar
skulle han sedan med stor vidsynthet omsätta
i scenisk verklighet, men i bästa 1700-talsstil
sökte han bevara festglansen över
föreställningarna, och han höll alltjämt fast vid vissa
klassicerande tendenser. Hur dessa stildrag
sammansmälte i en rad tillämpningar, är vad
Gösta M. Bergmans avhandling främst handlar
om, men de partierna i hans bok äro alltså
knappast njutbara för andra än specialister.
Ungefär samtidigt har en annan teaterman,
den nyutnämnde ledaren för Malmö teater,
Stig Torsslow, förvärvat den akademiska
lagern. Hans avhandling, "Edvard Bäckström
och hans dramatiska diktning", faller inom
ämnet litteraturhistoria men har, naturligt nog,
starka inslag av teaterhistoria. För lekmannen
har den sitt speciella intresse därutinnan, att
den gång på gång ger belägg på hur teatern
och scenkonsten kunnat verka bestämmande
på dramatiken. Nu är ju signaturpoeten Edvard
Bäckström mest känd för sin versrad om
syrenerna: "vi blomstra flygtigt och vi vissna
länge", och han har blivit herostratiskt
ryktbar därför att hans för länge sedan glömda
skådespel "Dagward Frey" på sin tid slog ut
Strindbergs "Mäster Olof" från nationalscenen.
Utanför fackmännens krets torde numera inte
en själ intressera sig för Bäckströms dramatik.
Men även här visar det sig, att den som sysslar
med teaterns historia inte kan förbigå den
enklare dagsrepertoaren eller de lägre genrerna.
Torsslow inleder sitt välskrivna arbete med
en stor exposé över teater och drama i
Stockholm under tidsperioden 1800—80, och han
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
