Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
1939 med avslöjandet av anfallsplanerna mot
Polen, fortsätter med en uppteckning av Görings
yttranden i telefon till olika österrikiska
nazister den dag Österrike ockuperades och ger
i det följande den fullständiga texten till
de fruktansvärda Nacht-und-Nebel- och
kuldekreten, Auschwitz-chefen Hoess’ bekännelse,
utdrag ur Franks och Jodls dagbok m. m.
Det hela är skickligt och omdömesgillt gjort,
och som de goda skribenter de båda utgivarna
är har de i sina översättningar lyckats väl
fånga den dramatik som flera av de anförda
dokumenten innesluter. I det avseendet fäster
man sig särskilt vid det dråpliga protokollet
till Görings sammanträde med tyska satraper
i erövrade områden den 6 aug. 1942. Göring
står bredbent och svällande framför satraperna
och ryter fram sina krav på ökade leveranser:
Norge skall leverera så och så många tusen ton
fisk, Frankrike så och så många tusen ton kött
och smör, Ryssland så och så många miljoner
ton spannmål. Satraperna försäkrar att
partisaner, sabotage och transportsvårigheter gör det
omöjligt att leverera så mycket, men Göring
snäser bara av dem, hotar och domderar och
inskärper att det dock är en skandal att
tyskarna skall svälta, när de besegrade folken
vältrar sig i mjölk och honung. Här har vi en
verklig genrebild från den nazityska
barbarstaten till vardags — och av titulus Göring
sådan han tedde sig då han inte poserade
som Hitler-regimens mest upplyste och humane
medlem. Åke Thulstrup
Führer-attentatet
Hans Bernd Gisevius : Det bittra slutet. II. Från
München-krisen till den 20 juli 1944.
Översättning av Nils Holmberg.
Bonniers 1947. 16: 50.
Den nu föreliggande andra delen av
Regie-rungsrat Gisevius’ minnen fortsätter
skildringen där del I slutade, alltså vid den tjeckiska
krisens kulmination vid slutet av september
1938, och slutar med författarens definitiva
flykt från Tyskland i januari 1945. En
tredjedel av de 450 sidorna ägnas åt själva
20-juli-attentatet, och de föregående 300 sidorna för
fram skeendet steg för steg mot denna
dramatiska klimax. Författarens breda, diskursiva
framställning kan ibland verka väl mångordig,
men 20-juli-attentatet har lockat fram epikern
inom honom, och denne epiker är durkdriven.
Han vet att stora tragedier och katastrofer gör
det starkaste intrycket på läsaren när de
relateras i en lugnt saklig och objektiv stil. Hans
ögonvittnesskildring av attentatsmännens
sammankomst vid Bendlerstrasse i Berlin i väntan
på Stauffenberg, av dennes ankomst efter det
misslyckade Führer-attentatet och av de
sam-mansvurnas successiva resignerande inför
misslyckandet och den tämligen vissa döden är ett
mästerstycke.
Som historisk källa måste Gisevius’
memoarer skattas synnerligen högt. Under en stor del
av den tid som föreliggande volym täcker
bodde visserligen Gisevius inte i Tyskland utan
i Schweiz, men under sin frivilliga landsflykt
där 1940—44 behöll han kontakten med de
oppositionella kretsarna, och då det på
sommaren 1944 äntligen drog ihop sig till
handling återvände han i hemlighet till Berlin för
att få vara med. Gisevius var på grund av sin
relativt låga ämbetsställning inte i stånd att
spela en ledande roll i den stora
konspirationen — vars rötter han leder tillbaka till
1938 — men han umgicks under flera år flitigt
med de sammansvurna. Några av dem
karakteriserar han mycket övertygande. Man tänker
främst på chefen för det militära tyska
kontraspionaget amiral Canaris, som ingalunda synes
ha varit den gåtfulla karaktär vissa
tidningsmän har velat göra honom till utan helt enkelt
en human och älskvärd människa som hatade
Hitler därför att han över huvud taget hatade
våld och orätt och därför gärna gjorde vad
han kunde för att skada denne och hans politik
men inte var skickad att leda och organisera
en stor omstörtning. Canaris liksom hans
kollega Öster — åt vars minne Gisevius har
tillägnat sin bok —- ertappades med illojalitet mot
nazi-regimen redan före den 20 juli 1944
och kastades då i fängelse samt mördades där
senare av Hitlers hej dukar.
Om Gisevius’ verk sålunda på ett sätt
formar sig till ett äreminne över de män som
med livet som insats försökte rädda sitt land
undan den hotande katastrofen —
ursprungligen själva krigsutbrottet, därefter krigets
fortsättande intill "det bittra slutet" — utgör den
å andra sidan en bitter anklagelse mot de
officerare som av de sammansvurna hölls under-
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
