Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli—aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Jag vet inte hur mycket Borgen givit av sig
själv i fadern-författaren. I varje fall är det
främst det milt ironiska porträttet av denne,
som gör att man beklagar bokens ringa
omfång. Djupare sett har nog Borgen här också
velat påminna om att det kan finnas något
gott även i människor, som "saknar
kollektivkänsla", ja rentav i eskapister.
För övrigt är boken så kvick och charmfull,
att den inte alls behöver stöttas med
hänvisning till dolda djupsinnigheter. Och det är inte
det minst hädiska. Töre Zetterholm
Ragnar Carlberg: Herregud, min Jago.
Wahlström & Widstrand 1947.
4:75.
Ragnar Carlbergs novellsamling sysslar
mycket med misslyckanden, nederlag och
chocker. Lille Klas upptäcker sin mammas
svaghet för skäggiga beredskapsmän, Gustav
Äs bedras av sin hustru, medan en annan av
hennes beundrare i erövringsögonblicket
ramlar i en dyngpöl, den gamle skådespelaren får
nöja sig med fröken i mjölkaffären som publik
för sin Jago, och de två pojkarna, som är ute
för att reta en gammal tjuvgubbe, finner sig
skräckslagna ha förorsakat hans död.
Det mesta är "välskrivet" och rimligt i
psykologi och yttre detaljer, men röjer ingen större
originalitet. Det finns egentligen ingenting i
boken som inte följer med strömmen genom
den bräsch den unga prosan brutit i
berättandets svårigheter, och det är också svårt att
upptäcka något särdrag i de framlagda
erfarenheterna som kommer dem att skilja sig från
de många liknande, som på senare år givits ut.
Ragnar Carlberg skriver ledigt och osökt, men
det är inte längre nog för att väcka intresse.
Åke Runnquist
Haakon Bugge Mahrt: Besk dryck.
Översättning av Knut Stubbendorff. Bonniers
1947. 12:50.
Var det bara omständigheterna, sensationen,
dödsfaran som kom henne att för första gången i sitt liv
gå så helt upp i en enda känsla som hon gjorde? Ett
ögonblick ställde hon den frågan till sig själv, men
bara för ett ögonblick, hon gav genast upp sitt försök
att besvara den. Varför skulle hon ge sig in i ett
resonemang, som efter all sannolikhet skulle ha blivit
blåst ur hjärnan på henne, när huset fick en fullträff,
långt innan hon hade nått fram till ett resultat?
Det förefaller som om Haakon Bugge Mahrt
skulle ha resonerat likadant för egen del, som
han låter en av figurerna i sin roman göra med
de citerade orden. "Omständigheterna,
sensationen, dödsfaran" spelar den allt behärskande
rollen i hans bok. Förgäves letar man efter en
bärande idé, en ledtråd som skulle föra en
fram till en utsiktspunkt, där allting klarnar och
man förstår vad det hela ska tjäna till. Nu
framstår boken som en demonstration av
författarens skicklighet att laborera med rafflande
situationer och säregna typer, sammanförda på
en slump inom den i och för sig raffinerade
ramen av ett upp till vinden översvämmat hus
i en fransk polder i närheten av Dunkerque.
Var och en av figurerna levererar stoff till en
novell i romanen, och varje sådant avsnitt är
skickligt berättat och i enstaka fall spännande.
Och beskt är det hela förvisso, men kanske
ändå mera tomt. Thure Nyman
518
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
