Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Walter Dickson: Verklighetsdraget i finlandssvensk dikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
WALTER DICKSON
ringen över i en verklighetsinlevelse så stark
att det hela blir till något av djurfabel:
Han visslar med kvickrotens styva gräs i sin mun
så gällt
att gråsuggan frågar myran vad det är,
så gällt
att myggorna över träsket börja dansa!
Gammalt och nytt, fabulerande bildfantasi
och verklighetsatmosfär, ingår här en intim och
säregen förening. Man får intrycket att
naturens egen vårliga rörelse, som diktaren (och
målaren!) Enckell studerat den, själv
presenterat 1700-talsdraget för iakttagaren. I den
finlandssvenska naturiakttagelsen ligger en hel
diktartradition förborgad, själva utblicken över
det finländska landskapet innebär för den
svenskfinske diktaren ett anslag på en gammal
klaviatur. Vi måste gå till fransk litteratur för
att finna en liknande associationsförbindelse
med klassisk tradition.
Tar vi upp en diktare som Ole Torvalds,
så konfronteras vi med den moderna tidens
ensamhetskänsla och livsångest, men
formgivningen är en helt annan än den
rikssvenska modernismens, fastare,
konturskar-pare. Ångesten i den lyriska novellsamlingen
"Svår glädje" gestaltas med nitar i
verklighetsunderlaget och naturmiljön på ett handfast
vis, som gör den till något annat än den ångest
som på 40-talistiskt maner blir till i ett
overklighetsvakuum. Verklighetsattributen i
Torvalds gestaltning samlar sig tvärtom till en
intensifierad uppladdning av upplevelsefältet,
till skräckmanifestation. Den traditionella,
sägenartade formgivningen skapar fingerleder
och handledssenor åt denna skräckupplevelse,
som sluter sig i ett hårt grepp om läsarens
strupe. En stämningsdager från Kalevala, en
miljöbyggnad med sägenknastrande gruskorn
som på en Gallen-Kallelatavla, ger tillsammans
en helt annan luguber påtaglighet och
kontur-skärpa än den surrealistiska modernismens
glidande och växlande formexperimentalism.
Genom förankringen i det traditionella träder
det tekniska arrangemanget i bakgrunden, och
detta förhållande ger en särskild styrka åt
upplevelsekänslan. Verklighetstyngd i stället för
verklighetsflykt, ett fasthållande helhetsintryck
i stället för ett upplösande karakteriserar denna
finlandssvenska modernism jämförd med den
rikssvenska. Denna hoplödande tendens
speglar sig ända ut i glosan. "Kisblickar",
"vall-pojkssomrar", "skolvägsvintrar", "barnbitter"
är nyckelord till Ole Torvalds stilsmide, som
är nitat i finsksvensk hexametertradition och
som också förverkligar något av dennas
samling och tyngd.
Det är också intressant att hos Torvalds se
hur denna samlande helhetsgestaltning bygger
upp en rent tankemässig problemlösning åt
den ångestsargade diktaren. För var och en
av sina svagheter och förtjänster söker
diktaren ett kontakthål i den omgivande
mänskligheten. Han låter med andra ord inte
upplevelsefältet kalejdoskopiskt och splittrat falla över
sig. Han vinner enhet i den omgivande
kaotiska verklighetsbilden genom att låta ondskan
och maktbegäret omkring sig ha en
ledningstråd till ondskan i hans eget inre.
Motståndsandan och frihetskänslan i yttervärlden
har en än starkare koppling inne i honom
själv. Ångesten, den flytande livskänslan som
hos den surrealistiska modernismen hotar med
jagförintelse, själslig atomsprängning, lödes
här samman med jagkonturen till personlig
enhet. Det är en slutförd filosofi i Ole Torvalds
lösning av problemet som också har sina
traditionella rötter. På tankearkitekturens plan
har vi här att göra med en liknande
parallellism som vi i början av denna lilla studie fann
i den poetiska bildtekniken hos Arvid Mörne
och Rabbe Enckell. Liksom bildgestaltningen
i ena fallet följer det yttre miljöfältets kontur
till en sluten enhet, så att den andliga
jagbilden byggs upp till en gammal skvaltkvarn,
så ser vi i det andra hur splittrande och för-
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
