Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Robert Penn Warren: Hemingway. Översättning av Nils Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROBERT PENN WARREN
bol i Hemingways arbeten. I denna fas är
Hemingway en religiös författare.
Desperationen bakom överflödet på pengar,
desperationen som förvandlar en svårighet att somna
till sömnlöshet är densamma som griper den
människa, som törstar efter den religiösa trons
visshet och meningsfullhet men i sin tillvaro
inte kan finna någon grund för denna tro.
En annan återkommande symbol är som
sagt den våldsamme. Men den sömnlöse och
den våldsamme är inte motsägande utan
varandra kompletterande symboler. De
representerar stadier av samma fråga, samma hunger
efter en mening i världen. Den sömnlöse är
den som grubblar på nada, på kaos, på naturen
såsom det enda. (Ty begreppet naturen såsom
det enda är detsamma som moraliskt kaos; inte
ens dess tjurar och lejon och antiloper är
föremål för Hemingways beundran som medvetet
självdisciplinerade djur; deras mod har någon
mening endast så långt det symboliserar
människans mod.) Den våldsamme är den som
handlar på ett sätt som lämpar sig för att
omsätta nada-faktat i praktiken. Han sysslar med
andra ord med att efterforska mänskliga
värden i en naturalistisk värld.
Innan vi fortsätter diskussionen efter denna
linje måste vi besvara frågan: "Varför anser
Hemingway att en sådan strävan
nödvändigtvis kräver våld?" I viss mån är frågan omöjlig
att besvara utan att ta upp hela fenomenet om
dragningen mot våld i den moderna
litteraturen. Men vi kan ta den i mer inskränkt
betydelse. Den typiske hemingwayske hjälten är
en man som är eller börjar bli medveten om
nada. Döden är den stora nada. Den lösning
hjälten väljer måste alltså för att vara hållfast
stå sig även mot dödens faktum. Den måste
gälla på tjurfäktningsarenan och slagfältet och
inte bara i studerkammaren och
föreläsningssalen. I själva verket är Hemingway
antiintel-lektuell och föraktar djupt alla slags lösningar
som inte har bestått den direkta erfarenhetens
prov. Detta framgår med all önskvärd tydlighet
av ett av hans minst publikfriande stycken,
hämtat ur "A Natural History of the Dead":
Den enda naturliga död jag har bevittnat — utom
förblödning, som inte är så tokig — är i spanska
sjukan. Där storknar man och drunknar i slem, och
man märker att patienten är död på följande: vid
slutet förvandlas han åter till ett spädbarn, fast med
en fullvuxens kapacitet, och blöter ner lakanen som
någon blöja med en störtsjö av en gul vätska, som
fortsätter att flyta och sippra sedan han själv är slut. Nu
skulle jag alltså vilja se en som kallar sig humanist
dö, därför att en ihärdig vandrare som Mungo Park
eller jag lever kvar och kanske fortfarande kan få
tillfälle att se hur medlemmar av denna litterära sekt
dör och vilken ädel sorti de gör. Under mina
funderingar över naturen har jag kommit att tänka på alt
hänsynen till det passande visserligen är en förträfflig
sak, men att en del måste vara opassande om släktet
ska kunna fortsätta, eftersom den ställning som
rekommenderas för fortplantningen är opassande, i hög grad
opassande, och jag börjar undra om dessa människor
just är — eller var — barn av ett anständigt
könsumgänge. Men oavsett hur de började så vill jag se
hur några stycken slutade och spekulera över hur deras
länge bevarade sterilitet smakar maskarna, när deras
kufiska broschyrer förvandlats till stoft och deras
lusta till fotnoter.
Oavsett huruvida det hos Hemingway finns
någon dramatisk läggning som ger våldet en
viss lockelse och oavsett författarens
personliga temperament (mer än en gång erkänner
Hemingway att döden har blivit en fix idé hos
honom) är framställningen av våldet fullt på
sin plats i hans arbeten, därför att döden är den
stora nada. En person som tar häftiga risker
möter i dramatisk form problemet nada, vilket
är betecknande för Hemingways hela värld.
Men för att återvända till vår allmänna
uppläggning av ämnet så finns det två synpunkter
på våldet, som den hemingwayske hjälten har
att bemästra, två synpunkter som ger intryck
av att representera en ambivalent inställning
till naturen.
Först har vi det medvetna försjunkandet
i naturen, om man så får säga. På en sådan
566
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
