Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Elsa Norberg: Geijer redivivus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEIJER REDIVIVUS
till den politiska sidan av saken. Det har gjort
hans framställning stram och överskådlig i
kompositionen, och de resultat, som på den
vägen vunnits, är intressanta nog. Men för den
som studerat Geijer huvudsakligen ur andra
synpunkter än den rent politiska ligger det
nära till hands att göra några
randanmärkningar.
När Geijer våren 1835 träffade sina liberala
vänner i Stockholm, bl. a. Fredrika Bremer,
diskuterades nog inte bara politik utan också
den realistiska romanlitteratur, som återspeglar
just den borgerliga "bildning" han hoppas så
mycket av i Polen-artikeln. Hösten 1834
berättar Malla Silfverstolpe, att Geijer försonat sig
med Balzac, vars samhällsskildringar han sedan
läste med stigande intresse. Men ännu långt
tidigare hade han uttryckt sin beundran för
Walter Scott, hos vilken han med tiden
alltmera lärde sig uppskatta både verklighetssinnet
och den respekt för de "domestika
affektio-nerna", som var ett så karakteristiskt drag
i 1800-talets borgerliga tänkesätt och som helt
präglar Fredrika Bremers romaner. Dessa
andliga värden i medelklasskulturen var nog Geijer
rätt väl preparerad att acceptera på våren
1835, även om han nu liksom senare hade
blicken öppen också för den egennytta de nya
penningaristokraterna kunde visa i både
privata och publika angelägenheter. Steget till att
även acceptera det ekonomiska frihetssystem,
som skulle garantera den materiella grundvalen
för en moraliskt förfinad borgerlig kultur, var
ju inte långt. Det är diskutabelt, om Geijer
tagit det steget redan i mars 1835, men det är
nog alldeles obestridligt, att det har tagits fullt
ut på hösten samma år, när han lovordar Axel
Oxenstiernas näringspolitik. Här har man,
menar Hessler med rätta, samtidigt Geijers
egen bekännelse till liberalismens
frihandels-program. "Geijer kunde om sig själv ha brukat
sina ord om Axel Oxenstierna. Han var en man
frisinnigare än världen visste."
Som jag i annat sammanhang påpekat, är
det ett intressant sammanträffande, att Geijer
just vid denna tid gör påfallande många notiser
i sin anteckningsbok om hegeliansk litteratur
och att detta sker ungefär samtidigt med att
han först observerar Tocquevilles skarpsinniga,
än i dag läsvärda analys av demokratin i
Amerika. Samma konstellation inträffar för övrigt
också några år senare: när Geijer i början av
1838 griper sig an på allvar med att excerpera
Tocqueville, så är det efter en period av
intensivt Hegel-studium — kanske det intensivaste
Geijer någonsin har bedrivit. Nu har ju Hessler
i första delen av sitt arbete övertygande visat,
att hegelianismen haft överraskande stor
betydelse för utformandet av Geijers
konservativa samhällsfilosofi. Det är alltså helt
naturligt, att denne, när hans politiska åskådning
började vackla på 1830-talet, skulle finna sig
föranlåten till en ny uppgörelse med Hegel.
Man kan av anteckningarna se, att det är
personlighetsbegreppet och frågan om den
historiska utvecklingen, "progressen" i historien,
som särskilt sysselsätter honom. Trogen sin
föresats att hålla sig strängt till Geijers politiska
beläsenhet, tar Hessler i andra delen inte upp
frågan om Hegel men gör i stället en ytterst
intressant jämförelse med Tocqueville. Det är
lätt att förstå, att Geijer fascinerades av denne,
när han läst sig trött på Hegel och hegelianer.
Att försöka hejda den demokratiska
utvecklingen vore detsamma som att kämpa mot Gud
själv, ansåg Tocqueville. Han hade alltså något
av samma dynamiska historieuppfattning, som
sedan länge var Geijers och som denne
attraherades så starkt av hos Hegel och dennes
lärjungar. Men hos Tocqueville fann Geijer den
tillämpad utan tyngande metafysisk apparat,
utan den amoralism och högdragenhet, som
alltid repellerade honom hos Hegel, och med
större tro på människans förmåga att
åtminstone dirigera utvecklingen. Tocquevilles
varma nitälskan för rättvisa och mänsklighet
4 BLM 1947 VII
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
