Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Hitler bana väg för ett nytt tysk-österrikiskt
krig. Eftersom Schuschnigg dessutom var
alltför from eller alltför lite världserfaren — kort
sagt: alltför bornerad för att ens kunna
misstänka svek och bedrägeri från sin omgivnings
eller Hitlers sida blev han faktiskt den ur
nazistisk synvinkel ideala österrikiska
förbundskanslern. Ingen kunde ha varit lättare att lura
och infånga.
Schuschnigg berömmer sig i sitt senaste
arbete över hur lojalt och korrekt han
behandlade Hitler och vilken ärlig tysk han visade
sig vara under de fatala första månaderna
av 1938. Det ifrågavarande partiet av boken
skrevs visserligen i ett Gestapo-fängelse i Wien
året närmast efter omvälvningen och har
möjligen stiliserats med tanke på att det kunde
falla i obehöriga händer. Men det är alldeles
tydligt, att Schuschnigg bekämpade Hitler med
ett slags dåligt samvete, emedan denne dock
enligt Schuschniggs uppfattning genuint
representerade Tyskland — med vilket land
Österrike var intimt förbundet i "ödesgemenskap".
Det föll tydligen aldrig Schuschnigg in att en
god tysk patriot kunde ha goda skäl för att
med våldsmedel bekämpa Führern som
usurpator och att Österrike kunde ha haft mest att
vinna av ett motstånd till det yttersta.
Förbundspresident Miklas, som tycks ha besuttit
en politisk klarsyn vida överträffande
Schuschniggs, försummade inte att påminna om
Belgiens exempel från 1914. Men Schuschnigg
fortsatte, vägledd av sina lika halsstarrigt
fasthållna som till innebörden vaga föreställningar,
vägen rakt fram mot fördärvet.
Det är egendomligt att en så samvetsgrann
man som Kurt von Schuschnigg aldrig tycks
ha oroats av det förräderi han faktiskt begick
mot sina anhängare, när han utan vidare
kapitulerade för våldet. Miljoner österrikare måste
ha trott att förbundskanslerns upprepade
försäkringar om att Österrike skulle värja sitt
oberoende ändå hade en viss betydelse: endast
så kan det förldaras att många som i tid kunde
ha flytt stannade i Wien, där de sen torterades
och mördades av nazisterna. En så
samvetsgrann man som Schuschnigg borde ställa sig
frågan, om han inte under de ödesdigra
veckorna var minst lika förpliktad att visa
lojalitet mot sina egna anhängare och mot
Wiens tusentals judar som mot Hitler och
nazisterna.
Schuschniggs fosterländskhet har ibland
någonting sökt och främmande över sig som
berör en direkt obehagligt. På de dagboksblad
från fängelsetiden som ingår i den
föreliggande volymen heter det t. ex. från den 30 okt.
1939: "Völkischer Beobachter jublar över
segern i Polen. Man borde glädja sig — man
har ju varit soldat. Men det är omöjligt."
Varför österrikaren Schuschnigg skulle anses böra
glädja sig över Hitlers rövartåg mot Polen
inses inte. Besynnerligt verkar även
Schuschniggs försök att driva sin österrikiska
patriotism ända därhän att han fritar sitt land från
skulden till krigsutbrottet 1914.
"Krigsskuld-tesen, enligt vilken de mellaneuropeiska
länderna var orsak till kriget, har för länge sedan
bilagts som en journalistisk legend", heter det.
Det vet vi ingenting om; det har helt och hållet
undgått oss. Det rätta förhållandet är i stället
att Tysklands och Österrikes övervägande skuld
till krigsutbrottet 1914 i dag framstår som
klarare än någonsin. Inte heller Schuschniggs
jeremiader över 1919 års fredsuppgörelser
— med det barocka påståendet att
minoriteternas numerärer därmed skulle ha ökats —
bör få passera oanmärkta.
Översättningen är tämligen väl stiliserad
men fläckas av en del brister som förråder
en chockerande brist i översättarinnans
bildning. Alla ungerska adelsmän utan undantag
har sålunda fått sina familjenamn försedda
med ett von — ehuru det borde vara bekant
att detta är en tysk och inte en ungersk
partikel. Att sätta von framför Horthy, Kanya,
Gömbös eller Bethlen är precis lika galet som
att skriva biskopen von Clermont-Ferrand —
en dignitär som i denna form omtalas på s. 314,
7:e raden nerifrån. Åke Thulstrup
Kortare anmälningar
Vox. Kalender utgiven av Litterära
Studentklubben i Lund. Gleerups 1947.
2: 50.
De lyriska kalendrarnas klassiska — eller
snarare romantiska — tradition har numera
bara sporadiskt uppflammande liv. Det är
synd, ty de kunde bespara oss många för
tidiga eller rentav onödiga debuter. Vidare
tvingar det ömsesidiga hänsynstagandet kol-
597
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
