Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Olof Lagercrantz: Prosaskisser från mossen - Farbror Fred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
övertog hela bilen. Då blev det fest och glädje
i flera dagar, och polisen ringde slutligen hem
till oss och gav min mörknande fader detaljer
från festligheter som slutat alltför glatt.
Farbror Fred var inte något ljus. Men han
hade vissa gåvor som gjorde honom till en
omtyckt sällskapsbroder. Han kunde språk som
endast ytterst få, ty han hade levat i många
länder. Hans insikter i svensk, engelsk och
fransk slang skulle ha glatt en språkman, om
farbror Fred nu stått ut någon timme i en så
studerad mans sällskap. Men framför allt var
farbror Fred historieberättare. Han köpte flera
hundra tidningar och tidskrifter varje vecka,
men läste aldrig något annat i dem än de
roliga historierna. Han älskade att berätta, och
när han kom till poängen, när han med mycken
fyndighet sagt den sista repliken, steg skrattet
långt inifrån hans måge och gick som en
islossning fram genom hans stora kropp. Han
började skaka, kinderna, huvudet, händerna
skakade, och ur munnen trängde ett besynnerligt
iiande skratt, som var mycket smittande och
samtidigt en smula löjeväckande. Han såg ut
som en puttrande och pysande tekittel, och
man fruktade att han i nästa ögonblick skulle
explodera.
Men på mossen, som blev hans sista station
i livet, hade han ingen framgång med sina
historier. Jag minns honom alltför ofta avbryta
sig mitt i skrattet och se sig om bland
mulnande ansikten. Luften gick ur honom. Han
knep hop munnen, såg ned på sin tallrik, ledsen
och besviken. Han var en artist som slängde
sina pärlor för svin. Han drog sig tillbaka,
och en stund senare kom han pustande och
vaggande över gårdsplanen med dubbelbössan
i en rem på axeln. Han var på väg för att
skjuta sparvar på ladtaket. Det var den
förströelse han valde när han ville fly från
människornas onda, de goda, präktiga historierna
föraktande värld. Han hade en käpp av fin
konstruktion, som med ett enkelt handgrepp
kunde förvandlas till en stol. På den satt han
och vaktade på sparvarna, medan en stor gul
katt spände ut klorna vid hans fötter. När ett
tillräckligt stort antal sparvar samlats på taket,
lade farbror Fred långsamt an och skickade
en svärm av fina hagel in bland fåglarna. Det
var ofta många små virvlande, blodiga knyten
som rullade nedför spåntaket och hamnade
bland nässlorna nedanför.
Till slut blev farbror Fred så fet att han inte
längre orkade ägna sig åt sparvjakt. Betjänten
drog honom i en rullstol och smusslade med
brännvinsflaskan bland filtarna. Sommardagar
satt han på gårdsplanen med sin packe
skämttidningar medan svalorna ven över hans huvud,
men han följde dem inte med blicken, visste
inte vad de hette en gång. Hans vantrivsel med
kulturen blev alltmer markant, och med kultur
menade han att äta med gaffel och tvätta sig
om händerna. Han fick fatt i en förfallen
handelsresande, som tillbringat största delen
av sitt liv på alkoholisthem, och i bilar, som
farbror Fred lyftes upp i, gjorde de raider
genom landskapet. Snart blev de inte insläppta
på någon första klassens restaurang. De
förbrukade hastigt också de folkliga
restaurangerna. Sedan fick farbror Fred lov att
stanna hemma. Historierna miste sin glans.
Farbror Fred började bli grå i ansiktet på
morgnarna. Vägen ut var ohjälpligt stängd.
Han dog av hjärtslag en natt. Betjänten fann
honom vid fönstret, där han sjunkit samman
vid ett försök att få upp fönstret och släppa in
frisk luft. — Farbror Fred hade som barn lekt
i den internationella aristokratins salonger. Han
hade sett det gamla kejsarhovet i S:t
Petersburg och känt fläkten av medeltid i
Buckingham Palace. Hans föräldrar hade glatt sig åt
börd och pengar och rört sig med självklar
säkerhet i sin miljö. Farbror Fred var
baksidan av allt detta. Han hade kommit att avsky
föräldrarnas värld. För honom var
civilisationen endast fraser, förgyllning och hovlögner,
618
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
