Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Olof Lagercrantz: Prosaskisser från mossen - Den infrusna fågeln - Den sjuka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLOF LAGERCRANTZ
råde knappt på frågorna, och stämningen
sjönk efter hand. När kaffet var urdrucket gav
vi oss i väg.
— Du ska se till att du får dö på de änder
du skadskjuter, sa han till mig medan vi gick
över mossen.
Vi sade adjö till varandra nere vid vägen,
och han gav sig in åt stån. Han kom aldrig
längre än till Göteborg, fick jag sedan höra.
Det var något med passet som inte var i
ordning. Han irrade kring en tid och kom sedan
på ett sinnessjukhus. Där blev han så
småningom ett slags faktotum. Han fick gå som
han ville, hämtade tidningarna nere vid porten
och gick ärenden åt läkarna och systrarna. Om
sin oro talade han aldrig mer.
DEN SJUKA
Om hösten, då endast de gula fibblorna och
en och annan försenad blåklocka blommade,
blev vattnet i kanalerna svart, och vinden drog
som frossbrytningar över det. Videna spretade
nakna, och de små runda torvtornen hade
vandrat in i stora, avlånga stackar, som vände
vassa ryggar mot de vinterstormar som skulle
komma. I stugorna brann torven röd i spisen,
och mossen låg tom, sedan de halvt förvildade
ungdjuren under skrän och svordomar fångats
in. Stararna flög kring i stora svärmar och
höll så tätt samman att de såg ut som en
flygande gren med virvlande blad lössliten av
den starka vinden. Vesslorna blev djärvare, ty
det var inte lika gott om sorkar, och de anföll
till och med hararna. En gråbrun hona, som
redan hade några vita strån, hittades med
genombiten halspulsåder.
I skymningen brukade hon gå ut klädd i sin
gamla grå regnkappa och en brun basker. Det
ryckte som spasmer kring hennes mun, när
hon gick nedåt mossen, och blicken irrade
längs horisonten. Hon hade den svartbruna
gordonsettern med sig. Den sprang bredvid
henne, gjorde utflykter ibland, skrämde upp
en kull rapphöns, som singlade i väg med
ving-smäll och rop och uppslukades av marken
några hundra meter bort. Hunden kom
tillbaka och gnällde.
Hon gick fort och lyssnade utåt mossen.
Spoven var borta, viporna likaså. Hon hade
samma känsla som ofta förr att någon skulle
ropa på henne där ute, att en fågel skulle
sjunga, som gjorde allt annorlunda, ett högt
rop, en stark ton som skulle skära genom den
dimma som hon levde i och göra allt till idel
solljus. Hon brukade också föreställa sig att
en skytt låg dold i buskarna vid kanalen eller
i björkdungens bryn och att han av misstag
lossade ett skott mot henne. Kulan skulle
tränga in i hennes huvud och trycket skulle
lätta. Den skulle inte skada, den skulle bara
ställa något till rätta. Hon tänkte på hur det
goda, sköna blyet skulle svalka och hur livet
sedan skulle ligga ljust och förnyat. Hon skulle
inte känna sig bunden mer och svårmodet
skulle lämna henne.
Hon hade suttit inne i sitt rum och gråtit
många år nu. Hon visste inte varför. Hon
tyckte att livet var långt borta, att mannen
och barnen rörde sig i en annan värld. Ibland
tyckte hon att de räckte ut armarna mot henne,
och hon ville skynda och sluta dem i sina
armar. Men hon förmådde inte. Hon stod
förlamad, som en staty, i sängkammardörren, såg
på dem med tårade ögon och flydde in i sitt
rum igen. Vad tjänade det också till att
försöka. Livet flög fram som en stormvind. När
hon såg sin familj vid middagsbordet såg hon
döden stå bakom dem med sin lie. Hon såg
sin tioårige sons huvud gråna mellan förrätten
och efterrätten. Då man steg upp från bordet
620
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
