Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sysslat med väsentliga problem, så förefaller
det mig vara först nu som denna alltid kloka
och intelligenta författarinna uppnått den
konstnärliga originalitet som gör en skrivande
person till en författare. Boken överraskar till
en början som stilprestation. När
författarinnan låtit sex olika personer berätta om samma
kvinna, hennes barndom, ungdom och
mognare år, så har hon strävat att låta
berättar-jagens individuella profiler avteckna sig även
i stil och uttryckssätt. Redan detta är dristigt
vågat, och även om ansträngningen märks så
har den krönts med framgång i fem eller fyra
och ett halvt av fallen. Det sjätte, den
finländske officeren och adelsmannen, som mellan
luftbombardemangen blir den förste mannen
för Harriet Boyden, har lyckats mindre väl,
bland annat därför att uppgiften är
övermänskligt svår: den slutna, för att inte säga pansrade
livsstilens företrädare låna sig ju sämst av alla
människosorter åt den inre monologen.
Nifelhemstemat, ofta varierat och alltid lika
tacksamt för dem som på ett eller annat sätt
stå vid sidan om det genomsnittssvenska, har
här tillämpats på ett kvinnoöde och vidgats till
allmängiltig tragik: kontentan av varje
människas liv är den, att ingen känner den andre,
och ingen känner sig själv. Vi leva alla
instängda i våra jag såsom i cirklar, vilka endast
tillfälligt snudda vid varandra och ur vilka vi
förtvivlat försöka bryta oss ut för att uppnå en
åtrådd gemenskap. Författarinnan har lämnat
problemets sociala aspekt åt sidan — ett slags
begränsning om man så vill —- och uteslutande
uppehållit sig vid kärlekslivet, kärleken mellan
föräldrar och barn och kärleken mellan man
och kvinna. "Alla bära de svärd" — den lite
patetiska titeln är hämtad från Höga Visan,
där kung Salomo på sin bröllopsdag säges vara
omgiven av Israels hjältar, som alla bära svärd
och äro väl förfarna i strid, fastän det gäller
att hämta en älskad brud. Även i kärleken bära
vi svärd, menar författarinnan; även på det
område där vi ännu mer än annars borde möta
livets makter vapenlösa sarga vi varandra och
oss själva till blods med vassa eggar. Som
typexempel på denna ödsliga livsvisdom har
hon valt en ung kvinna, som flaxar förtvivlat
likt en vilsen fågel för att komma ut ur sin
isolering; hon blir frigid inte bara i snävt
sexuell mening utan också på djupet,
känslodjupet, där hennes jag förblir oförlöst, och hon
dör slutligen för egen hand, ohyggligt ensam
som hon levat.
Modern, den exalterade prästfrun, är den
enda som är medveten om sin egen skuld till
Harriets förolyckande i livet. Själv har hon en
gång fått ersätta sin far för den son han inte
fick; därav det anspända i hennes väsen och
hennes rädsla för moderskapets elementära
sysslor. Utslagen av en oskyldig
spädbarns-onani väcka hennes skräck, ytterligare närd av
dåliga rådgivare. Så blir hon det stränga och
vakande ögat för sitt barn i stället för den
trygga modersfamnen, och i sin aldrig mättade
kärlekshunger flyr barnet in i de dagdrömmar
och fantasier som de klumpiga vuxna beteckna
som lögn och ivrigt bekämpa. I den lögnen
kommer hon att leva kvar, för att alltid bli
lika plågsamt besviken på verkligheten, lika
förvånad över andras glädje åt enkla
vardagsting. Allt förgyller eller förstorar hon upp,
för att sedan se det falla platt till marken, och
i omedveten svartsjuka stjäl hon lekar och
leksaker från systern, vars blotta existens bestulit
henne själv på något väsentligt. Och då hon
i femtonårsåldern vinner ett slags skygg och
barnslig gemenskap med en ung pojke,
fördärvar modern allt med sin sexualskräck, sin
rädsla för eget obehag och gör därmed det
omedvetna medvetet, det oskyldiga skuldbelagt,
det spontana till genomfört trots.
Harriet Boydens levnadskurva är alltså redan
i huvudsak fixerad, och modern bär trots sin
självkritik huvudskulden, då fadern tar vid,
en i sin arbetsegoism och orubbliga
självbelåtenhet monumental självbedragare, vars
även verbala släktskap med prästen i Gides
"Pastoralsymfonien" synes mig oförneklig.
Denne präst, tecknad med hårdaste ironi, tror
sig begripa allt och begriper ingenting. Lider
hustrun, som han påstår, av ansvarssjuka så är
han den personifierade ansvarsflykten. Det är
Harriet som fått göra de största uppoffringarna
då familjen tagit sig an en kollegas vilsekomna
dotter, och det är hon som driver henne ur
huset, gripen av desperat avund inför den
andras innerliga förhållande till sin far. På
liknande sätt skall hon senare jaga bort sin
systers fästman, intuitivt klarsynt i fråga om
dennes odrägliga rättshaveri och
egenrättfär-dighet. Vivi är en snäll, okomplicerad,
lättvindig flicka, men Harriet vill vara ensam om
henne, snattar och ljuger för att uppnå sitt
664
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
