Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Karl-Oskarsson räkning för i hans nya roman.
Den verkar absolut upplevd, den sociala
förtrytelsen är äkta, och man känner sympati för
huvudpersonen. Handlingen är ledigt och ofta
målande berättad, stilen är okonstlad, robust
och själva ordkonsten ställvis ganska originell.
Man har förut jämfört hans stil och miljö med
Kivis och Diktonius’, och den andliga närheten
till Finland har väl sammanhang med den
geografiska. Men den ambition till döderhulteri
med orden, som han har gemensam med
Diktonius, har besatt författaren ganska ojämnt
under utarbetandet av romanen. Så är dess
inledning och enstaka partier längre fram
konstnärligare utarbetade än andra, liksom
skillnaden i fråga om väsentlighet mellan de
olika kapitlen är betydande.
Överhuvudtaget skulle nog författaren ha
vunnit på att noggrannare tänka igenom de
tekniska problemen. Det är inte lyckat att
låta ett par år förflyta mitt inne i ett stycke
i ett kapitel eller att göra antydningar, vilkas
innebörd är oklar för läsaren. En smula
egendomligt är också författarens sätt att välja
språkrör för sin skildring. I den största delen
är Klas’ öden och känslor det centrala, och de
återges i tredje person. Men i själva verket är
det författarens mening, att hela handlingen
ses genom Klas’ yngre brors ögon. Denne talar
i jagform i inledningen, och sedan, när man
faktiskt glömt bort honom, plötsligt åter i ett
kort kapitel inne i berättelsen. Det är knappast
något lyckat grepp.
Slutligen har man svårt att smälta, att
författaren skall behöva ta livet av Klas. Det är
klart, att han är i en svår situation, men han
är egentligen för lycklig i sin kärlek och verkar
ha för mycket livsvilj a och för många oprövade
utvägar för att det skall göra ett sannolikt
intryck, när han så plötsligt ger upp det hela.
Det är åter ett drag som försvagar effekten av
denna bok vars verklighetsskildring och intima
vardagsprägel är så äkta, ja, t. o. m. ömhjärtad,
och som ger så mycket av sann folklighet —
t. ex. i den på en gång medvetna och generade
replik som kommer från Svea, en av de första
flickor Klas är tillsammans med och som av
honom har fått höra att hon gör honom
alldeles tokig: "Det, det är nog sex ap-peal, det."
Så rustikt rörande talar faktiskt ofta svenska
folket. Jöran Mjöberg
Mellan det absurda och det absoluta
Albert Camus: Myten om Sisyfos.
Översättning av Gunnar Brandeli och Bengt
John. Bonniers 1947. 6: 50.
T. S. Eliot: Idén om ett kristet samhälle.
Översättning av John Erik Elmberg.
Gebers 1947. 3:—.
Det är en gammal iakttagelse att den filosofi,
som möter i en diktares litterära verk, och den
filosofi, som samma diktare utvecklar i sina
teoretiska arbeten, inte överensstämmer.
Diktaren når i sitt fria skapande ofta utöver sin
egen åskådning, hans dikt är mer öppen än
hans filosofi, den går i sin verklighetsanalys
på djupet förbi de traditionella åskådningarnas
spärrar. Albert Camus formulerar denna
erfarenhet på två olika sätt:
Liksom stora konstverk har djupt rotade känslor
alltid en vidare innebörd än den de medvetet ger
uttryck åt.
En symbol går alltid utöver sin skapare; han
kommer att säga mer än han medvetet uttryckt.
Detta kan tjäna som utgångspunkt vid en
granskning av två essayer, som denna höst har
blivit översatta till svenska, T. S. Eliots "Idén
om ett kristet samhälle" och Camus’ "Myten
om Sisyfos" (ur vilken de två citaten var
tagna). Om man skall använda ett ord, som
i det närmaste är förbrukat, kan man kalla
båda för pessimister. Men deras pessimism har
inte i första hand med resignation att göra.
Pendeln strävar att slå över från förnekelsen
till tron på något absolut. Mellankrigstidens
store lyriske förnyare bygger upp en kristen
livsåskådning, under det att Camus, som
kanske är efterkrigsdiktens djärvaste metafysiker,
till slut dock väljer det absurda och inte det
absoluta.
Några väsentligare beröringspunkter finns
inte mellan Eliot och Camus. Den konservative
traditionalisten Eliot med sin mångsidiga
filosofiska och teologiska bildning och sin
oengagerade analys av nutidens dårskaper fängslar
666
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
