- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XVI. 1947 /
737

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

BOKRECENSIONER

Österlings nya dikter

Anders Österling: Årens flykt. Bonniers
1947. 8: 50.

I en dikt som heter "Vinterstyeke" och som
står att läsa i Anders Österlings nya samling
"Årens flykt" skildras en sträng skånsk vinter
med gråblå köldmoln, harspår över snön och
nakna trädalléer. Men diktaren själv sätter inte
näsan mot den skarpa vinden på slätten. Han
sitter i sitt välbonade hus och värmer sig vid
brasan. Bredvid honom en vit setter, på bordet
"ett sparat vin, ej överårigt än". Det där med
det ej överåriga vinet har Österling satt in
i versen med ett litet mångtydigt småleende.
Det är hans sätt att bekänna sitt lärjungeskap
till Horatius. "Vinterstycke" är en medveten
parallell till Horatius’ ode om det snöhöljda
Soracte, om den skarpa frosten på romerska
kampanj an som diktaren håller stången med
en brasa, fyraårigt sabinervin och ett
angenämt samtal med den unge Thaliarchus.
Horatius är mera didaktisk än Österling, vilken
med åren blivit allt ovilligare att gripa in med
appeller och programförklaringar. När
Österling nu summerar sitt liv konstaterar han att
vad han känt för ting och människor det har
han redan bekänt. Nu är det nog för honom
att tyst ge akt. Nu blir hans dikter mest bild
och kommentarerna får vara. Men ändå liknar
han i mycket Horatius. Hos bägge tar man
något skeptisk del av lamentationerna över
"huvudstadens falska jäkt", ty trots allt är det
ju där de hör hemma och trivs. Hos bägge
gläder man sig åt den ädla formen, åt det från
Hellas hämtade solljuset som ger allt så klara
färger, så hög och ren relief. Hos bägge råder
den fina smaken, visheten, självbehärskningen,
humorn uppblandad med litet grumsighet och
en obeskrivbar älskvärdhet, ett belevat sätt att
vara och röra sig.

Jag måste säga att jag tycker mycket om
Österlings nya samling. Det är på höstföre-

4 BLM 1947 IX

buden — sommarens och livets — diktaren
nu framför allt har sin uppmärksamhet riktad,
och många av dikterna ter sig som avsked från
dikten. Men höst är det därför inte i
samlingen. Det är mest sommar, en rik
eftersommar, där, trots den starka förgängelsekänslan,
solen inte har mist sin värme och vinet ej
förlorat sin fylliga smak. Visserligen finns det
detaljer att anmärka på. Österling är någon
gång, särskilt i rimmen, inte riktigt lika säker
på handen som tidigare. Hela sitt liv har han
visserligen då och då fått anfall av bristande
självkritik, varför man kanske inte denna gång
kan tala om någon egentlig förändring. Men
med lätt grämelse läser man i den nya
samlingen sådana uddlösa dikter som "Det svenska
lejonet 1947" och "Esaias Tegnér". Hur kan
en så stor artist som Österling tillåta sig en
sådan strof som denna, hämtad ur den
sistnämnda dikten. Lägg särskilt märke till det
sista rimordet, som hoppar upp och slår
läsaren i ansiktet.

Här är han hemma dock; hans minne vistas
i denna stad, som blev hans hjärta kär,
och oss han tillhör för att aldrig mistas
i seklens brus av stormig atmosfär.

På andra ställen tar versifikatören Österling
livtag på konstnären med samma namn och
fäller honom till marken. Så i
"Trädgårdssonetter", där det heter att "vinterns grymma
storm" begraver villan "i drivor av sibirisk
form". Hur ser sådana drivor ut? Men dessa
anmärkningar kan inte undanskymma det
faktum att diktsamlingen som helhet är rik och
vacker. Den är fyllig, solmättad, och den
bringar läsaren stor glädje. Solen och den rena
formen har Österling ej köpt billigt. Pan är
inte död i hans Skåne, även om härskaren heter
Apollo. Om den spänning som är själva
livsprincipen i Österlings diktning, liksom i all

737

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:58:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1947/0753.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free