Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
diakonissa. Då Roda Pendrich en dag i
fyrtio-årsåldern upptäcker, att hon håller på att tappa
bort sig själv och gå miste om något väsentligt
mitt uppe i kommittéer, resolutioner,
sammanträden och telefonsamtal, då hon blir
medveten om den stora, fundamentala
föränderligheten i sin egen övertygelse såväl som i
släktledens skiftande föreställningar och seder, då
hon vinner insikt om att människan själv
saknar en fast kärna att bygga sitt liv omkring,
då hon råkar i en situation där hon nödgas
kringgå en lag som hon själv ivrat för, då hon
börjar forska i den egna släkttraditionen och
hämta visdom ur den, då hon försöker
övervinna föränderligheten genom att genomtränga
och förstå den, då hon flyttar hem till
Småland, fördjupar sig i dess natur och lever i
nära förtrolighet med dess folk och då hon
till sist inser det fåfängliga i att söka
oföränderligheten inom människan, övergår till att
skriva ordet med stor bokstav liksom Gud och
finner den vara identisk med "den
utommänsk-liga vilja och lag som bland annat dikterar
villkoren för människans uppehållstillstånd på
jorden" (s. 297) — då hon efter hand
upplever allt detta och siktar det i sitt sinne, så har
hon, alla yttre olikheter till trots, avgörande
inre likheter med Elin Wägner, i den mån vi
känna henne genom hennes skrifter och genom
den kurva som hennes utåt synliga
levnadsbana och utveckling beskrivit.
Jag har uppehållit mig så utförligt vid det
verklighetsunderlag för Elin Wägners nya bok,
som jag har trott mig kunna urskilja, dels
därför att det synes skänka en viss inblick
i diktarverkstaden och dess mödor, i den
omfattande smältningsprocess som där äger rum,
dels därför att det utsäger åtskilligt om boken
som sådan. När författarinnan som här valt att
röra sig med väldiga svep alltifrån hednatiden
till våra dagar, så har berättelsen helt
naturligt antagit krönikemässiga former och drag,
medan romanfiktionen blivit en smula lidande;
den tvinnar hela tiden samman
herremanssläkten Stiernborg och bygdefamiljen Värdig
i en gemensam ödestråd, men denna kan ibland
te sig ganska tunn och ibland trassla hop sig
till en svårutredd härva; boken hör överhuvud
till dem som vinna i betydelse och låta oss
uppdaga nya värden vid andra läsningen, och
det är sannerligen inte de sämsta. Möjligen är
också knapadelsätten Stiernborg tecknad efter
modeller; i så fall har det den gången inte
varit av godo. Med undantag för den gamle
karolinen, av vars sorg och olycka Elin Wägner
förmått åstadkomma något mycket gripande,
mycket skakande, representeras Stiernborgarna
av idel jämnstrukna och ointressanta
lantjun-kare, som författarinnan knappast lyckats göra
mer spännande genom att till dem anknyta
skildringen av järnvägsbyggen,
kommunalpolitik och jordbruksreformer. Allt sådant bildar
dödkött i berättelsen av det enkla skälet att
Elin Wägner saknat intresse för det och tycks
ha tagit med det bara för att ge atmosfär åt
herrskapet på Aneholm och därför att det
onekligen spelat en roll i det sentida
Smålands historia. Vad som förutom den på en
gång friska och underfundiga, starkt dialektala
prosan är konstnärligt levande i boken, vad
som ger den dess mänskliga värme och
konkretion och därmed rotfäster Roda Pendrichs
idéperspektiv i pulserande liv, är först och sist
det folkliga typgalleriet och de partier av
folklig själshistoria som värdigt ansluta sig till
den stora linjen från "Åsa-Hanna". Det står
en obeskrivlig aura av jord och mylla, av stuga
och arbetssvett kring dessa gubbar och
gummor, återgivna med humor, kärlek, inlevelse
och ytterligt skärpt blick för det individuellt
karakteristiska men utan en skymt av de
etnografiska pekpinnar som ofelbart och
ögonblickligen komma läsaren att skilja genrens
gesäller från dess mästare. Två av dessa
figurer höja sig rentav till monumentalt
format: banvaktshustrun Tilda Värdig, en
småländsk tragedihjältinna, släktmoder och
hämndgudinna av antik eller fornnordisk resning,
och hennes dotter Livia, en vildsint, stursk och
svårstyrd flickunge, som växer upp till en
armstark jordens dotter, okuvlig i sin
arbets-heroism, i sin stolta och styvnackade
oavhängighetsmoral och samtidigt utrustad med
de ömmaste beskyddarinstinkter gentemot
åldringar och djur, med den otroligaste praktiska
duglighet i sällsam förening med en alltid
verkande naturförbundenhet, som gått i arv från
generation till generation av fattiga och
fåmälta men tappra och sega småländska
kvinnfolk. Berättelsen samlas till sina verkliga
höjdpunkter i en rad enkelt storlinjiga, av livets
egen symbolik och dramatik uppburna scener
med sådana personnager som protagonister.
743-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
