Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
gångspunkt. De unga är blekt skildrade och
glider undan som töckengestalter, men de äldre
blir mycket intressant belysta. Särskilt Sören,
en av dessa karakteristiska Ahlin-gestalter,
bakom vilka Ibsens odödlige fotograf skymtar
som evigt mönster, är levande. Vad som fattas
Sören är saklighet; han har aldrig dugt till
något riktigt men livnär sig i stor utsträckning
på storartade inbillningar om sig själv och på
floskler i stil med att "nå kontakt med det
levande livets gåtfulla källsprång" o. dyl. Man
avvaktar med spänning Ahlins moralitet om de
himlastormande, till vilka han tycks ha den
mest ambivalenta inställningen. Av dem har
han veterligt ännu inte skildrat några i närbild.
Men de stora och banbrytande, genierna, är
i hans böcker ofta osynligt närvarande som
en sorts förgörare och fördärvare av svagare
människor. Väl inte genom vad de är eller vad
de gör, utan genom den gloria som svävar
omkring dem och som bländar oss andra eller
gör att vi förlyfter oss på chimäriska krav.
I sin olycka kan Sören endast få hjälp av sin
hustru, som är den överlägsna av de två. Men
först måste hon, i sin tur, lära sig att böja sig
nedåt "i kärlek och förtvivlan" för att andligen
befrukta och själv bli fruktbärande — likt
blomman med namnet jungfrun i det gröna,
vilken inför själva nedvissnandet finner sin
möjlighet att leva vidare.
Välträffade bipersoner är skolans f. d.
rektor, Bengtsson, som har svårt att släppa det
maktlystna greppet om sin gamla institution,
och hans hustru, som väntar på att mannen
ska bli utsliten, så att hon må få utöva sin
snällhets makt gentemot honom. Man och
kvinna är hos Ahlin halvor av en enhet och
måste efter komplicerade lagar sammanfogas:
de rör sig sedan inom mer eller mindre trånga
cirklar.
Författarens sista noveller visade en
välgörande tendens till åtstramning i stilen. En
sådan gör sig gällande också i romanen. Hans
största fara är dock alltjämt lättheten att skriva
och hålla tal. Språket kan bli löst och fladdrigt.
Man önskar ofta att han skulle tåla sig mera,
så att idén blev kött och köttet blev idé. Ty
som diktare är han högt utrustad med både
den idémässiga och den fabulerande
begåvningen. Eller kanske är det i stället
läsarenkritikern som bör tåla sig. Ett exempel: Maud,
som har en mor som lever på att sälja sig, en
hård, död, förtorkad typ, besluter sig till sist
för att återvända till modern och stanna hos
henne. I romanen blir detta inte övertygande
motiverat, men det är intressant som symtom:
här skildras offret som en människas inifrån
kommande, frivilliga sanning och verklighet,
vilket måste sägas vara något nytt i den yngre
litteraturen.
"Jungfrun i det gröna" är rolig att läsa, den
har friska, livfulla och subtila sidor. Med
blixtsnabb intuition och stor psykologisk fantasi
kan författaren blotta själens dolda kval och
oväntade källsprång. Han intresserar sig för
genombrotten, omvändelserna: "Då, när det
är värst och inget hjälper, brister som i jubel
trädets knoppar..." Margit Abenius
Novellistisk gotik
Sivar Arnér: Verandan. Bonniers 1947.
10:—.
Det är väl knappast en tillfällighet att Sivar
Arnér både i en av sina debutnoveller, i en hel
roman och i en av den nya bokens tre noveller
sökt sig tillbaka till medeltiden. Vid ett försök
att karakterisera hans stil och bestämma hans
art kommer man osökt att tänka på — gotik.
En stark och orolig rörelse med växlande rytm
och avbrutna linjer har liksom hämmats av
känsloköld och frusit till i stelnat linjespel.
Sysslandet med småting, det trogna detalj-
studiet hindrar ibland överblicken av de större
sammanhangen. Liksom medeltidens skulpturer
voro anslutna till katedralerna äro Arnérs
diktade gestalter anslutna till spekulationer och
sakna antikens och renässansens fulla
kroppslighet, göra inte anspråk på att bli sedda i
psykologisk helfigur. Författaren har
uttryckligen understrukit begränsningen i vår
självkännedom; den liknar en smal och ganska
ostadig veranda på framsidan av det stora
huset. I alla tre novellerna återfinnes en
senkommen och kringskuren självbesinning, som
754-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
