Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
annars kanske är den mest levande gestalten
i romanen — en person som man gärna skulle
vilja vara bekant med — har i likhet med
sin mera oborstade svenska kollega från 1879
— Borg i "Röda rummet" — en tendens att
ändra tonfall under handlingens gång.
Författaren har tydligen blivit förtjust i sin skapelse
och låter honom nog mot slutet bli mera
välartad än nöden kräver.
Det finns hos Stolpe ett sätt att ta inte bara
tillvarons blodiga gyckelspel utan även
acces-soarerna på ett blekt allvar, som frestar läsaren
att slunga ut en beskyllning, som inte gärna
kan tänkas träffa författaren mitt i hjärtat: Det
finns ingenting frivolt hos Sven Stolpe.
Eftersom ett visst slags frivolitet — upplevelsen av
den nästan ständigt närvarande tvetydigheten
i relationen mellan människor och i
människans reaktioner inför sin omgivning —
innebär en medvetenhet, som är ganska
oumbärlig för en diktare, kan man kanske säga
att bristen på frivolitet är en svaghet. Ibland
blir den ödesdiger för att inte säga förödande
— som i den utomordentliga kria som inleder
romanens tjugufjärde kapitel:
... ur sadeln kastade sig en senig ung kvinna:
med stora väntande bragder lysande i den rena
flick-blicken gick Jeanne d’Arc gnolande in i katedralen___
När frivoliteten saknas, kan resultatet någon
gång bli renhjärtat som ett julkort, men det
kan också — som i denna romans väsentliga
partier — präglas av den intensitet och det
personliga allvar i upplevelsen som
kännetecknar Sven Stolpe och gör honom till en
väsentlig författare, en författare med en
utpräglat intellektuell lidelse. Vilket ju är
sällsynt på de här breddgraderna. Åke Janzon
Kärlek mellan krig
Moa Martinson : Kärlek mellan krigen. Tiden
1947. 8: 50.
I "Kärlek mellan krigen" har Moa
Martinson samlat litet av varje, noveller,
barndomsminnen, litteratur- och teaterkritik, en
minnesruna över Isaac Grünewald och några
stickrepliker i den lätt komiska musikdebatt hon
varit inblandad i. Någon överarbetning har
hon naturligtvis inte, trogen sin
programmatiska impulsivitet, brytt sig om. Hon har
stoppat en säck full med klipp och slängt den
på juldisken. I en sådan här mera tillfällig bok
framträder svagheterna i Moa Martinsons
författarskap tydligare än annars. Framför allt
ser man hur svårt hon har att värja sig mot
sentimentaliteten och det alltför sockrade.
Hennes flickaktiga längtan efter lyckliga slut,
ädla gärningar, försonande handslag och
värmande småleende överflyglar inte sällan hennes
konstnärskap. Med en ansats av självironi
kallar hon en serie barndomsminnen
"Jultavlor", och där finns mycket riktigt något
som leder tanken till Jenny Nyström. En
anstrykning av glansbild finns det också i
novellen "Hulda ser sig i spegeln" och i "Det blåser
kallt i Sundbyberg". Fullständigt oförstående
måste jag också ställa mig inför de paroxysmer
av entusiasm som överfaller fru Martinson då
hon ser filmen om Ditte Menneskebarn. Att
denna jolmiga soppa gått i författarinnan kan
jag inte förklara på annat sätt än att hon blivit
borttrollad av det faktum att filmen kokats
samman på en stor meningsfrändes roman.
Men förlåt mig, Moa, dessa reservationer,
denna grinighet. I själva verket tycker jag att
"Kärlek mellan krigen" är en styv och vacker
bok. Den är full av värme och ursprunglighet,
och för det mesta trivs man med den alldeles
utomordentligt. Det bästa går tillbaka på
barndomsminnen. Den vitale styvfadern med sin
eviga svartsjuka och den rätlinjiga, sega
modern, som Moa Martinson i sin produktion
upphöjt nästan i gudomlig dimension, ryker
åter samman inför den lilla karska flicka som
i tidigare böcker brukade kallas Mia men om
vars identitet man numera inte behöver ha
några tvivel. Det poetiska skimmer som Moa
Martinson sveper sin barndomsvärld och sina
förfäder i för tankarna till en annan stor
sago-berätterska, som också hon helst matade sin
fantasi med det som var förgånget, ljuvt
övervuxet av romantiska törnrossnår. Visst är det
fränare vindar över Moas östgötaslätt än över
Selma Lagerlöfs Värmland. Men likheten finns
där. Moa Martinson har med åren blivit en vis
och fördomsfri dam, och hur gärna hon än
knyter näven i klasskampen, ligger det henne
alltid närmare att med en god och varm blick
se tvärsigenom parti- och klasskrankor till det
mänskliga, till det som förenar alla. I den nya
boken blir man också imponerad när hon med
frejdigt mod störtar sig ut i världslitteraturen,
833
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
