Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ling plötsligt kan kallas surrealister. Östlund
stod troligen i större spontan kontakt med den
tidigare GAN-inspirerade gruppen än med den
senare surrealistiska. Men hans avsnitt lämnar
ändå en mängd upplysningar; det är perfekt
såsom ett primärdokument. Det religiösa
problemet var dominerande för bröderna Olson
och deras kusin Lorentzon redan från början
och det religiösa återfallet nu under krigsåren
kommer som en konsekvens av det hektiskt
religiösa draget i barndomsmiljön. Hos
bröderna Olson, i synnerhet hos Axel Olson,
avleddes det av en opposition, som fann ett
vacklande fotfäste i motsättningen mellan hav och
land, mellan sjömans- och bondeintressena hos
föräldrarna. Hans senare måleri med dess
drivande rymd och förankring i strand blir en
fortsättning av denna konflikt. Axel Olson
tycks börja i det patetiska, i en
Sandelsinspire-rad expressionism; ett par år senare är El
Greco för honom "den största, den som har
den monumentalaste kraften, den vekaste,
innerligaste känslan". Den tyska uttryckskonst
han upplever kring denna känsla mötte nästan
samtidigt en hård nerskruvning i den pura
konstruktivismen; denna kom han första
gången i kontakt med hos Viking Eggeling,
god vän och teoretisk kompanjon till
Moholy-Nagy. Ur denna spända nerskruvning bröt
senare det patetiska surrealistmåleriet fram.
Utvecklingsförloppet är i huvuddragen analogt
hos flera av kamraterna.
Holmér har skrivit krönikan över det som
hänt i den otimrade världen, idéernas rörelse
och nerslag på olika håll. Detta är ett svårt
kapitel, på svenska har perioden inte tidigare
skildrats och många fakta ligger ännu dolda.
Men Holmér har satt i gång med stor ambition,
avsnittet är sakrikt och man finner
oupphörligt nya påpekanden och sammanställningar.
Han skriver med en smått munter balans som
visserligen kan hindra den djupare engagerade
förståelsen men också räddar honom från
att trasslas in i det ofasetterade allvar som
kan bli okonstnärligt kompakt hos några av
målarna.
Bokens originellaste inslag är Erik
Lindegrens poetiska kommentarer till målningarna.
Lindegren har haft styrkan att sammansmälta
ett långt drivet, allvarligt engagemang med av-
värjande distans, saboterande underfundighet.
Hans bildinterpretation arbetar på flera olika
plan. Man förnimmer en ständig växling
mellan ett intellektuellt, spörjande betraktande
(ungefär vad skall nu detta föreställa?) och
ett både drömmande och arrogant
förvandlingsseende. Ibland gör han bara en kort
parafras, en annan gång en randanteckning vid en
symbol som talat omedelbart till honom, då
och då lever han om hela bilden från grunden.
Dikterna kan inte bedömas endast med hänsyn
till om de är adekvata. Här finns en envig
mellan fristående upplevelser, målarens och
poetens, som är lika intressanta. Det är inte
alltid diktens viktigaste kärna finns i
målningen utan snarare bör den sökas hos
Lindegren själv. Sitt eget personliga upplevelsestoff
har han med långt driven maskerings- och
identifieringskonst och med ofta stor kvickhet
(t. ex. i Masken, bild 93) smugit in i dessa
bilder som han fått till skänks så gott som av
en slump. Vad bilderna betyder i sig själva,
den betydelse de har i förhållande till
konstnären och till den situation i vilken de skapats,
det har Lindegren inte försökt rekonstruera.
I stället har han med frisk smidighet sökt
återge deras betydelse för den nye betraktaren,
deras förmåga att förvandla sig i ett nytt
sammanhang, få en ny värdebetoning. I vissa fall
har han gått fram med en mjuk hänsynslöshet
för att bevara sin skapande frihet. Några
målningar, som är utbyggda kring en i sin
litterära entydighet nästan banal tanke (t. ex. Ecce
homo, Kosmisk moder) har återgetts i dikter,
där dimensionerna är så pass förvandlande och
stora att dikten i första taget ser ut som
desa-vouering av målningen, men samtidigt är
poeten så trofast symbolbunden vid förlagan
att hans dikts rymdrikedom måste tas som ett
bevis för och en gradmätning av målningens
inspirerande suggestivitet. Lindegren har med
rätta känt att dessa två dikter i särskilt hög
grad var hans egna och pius ytterligare en även
tagit dem med i sin egen diktsamling, men de
är samtidigt inte alls hans egna utan mogna
uttryck för andra konstverks effekt; gränsen
i dessa dikter mellan reproduktion och eget liv
skälver som en lyssnande sträng.
Identifikationen ligger här på ett oåtkomligt plan.
Sven Alfons
847
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
