Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
över till förbrytelser och katastrof. Den sista
övergången sker kanske alltför lättvindigt
och hokus-pokus-mässigt i spritomtöckningens
tecken, men såsom detta gråtrista vardagsöde
berättats ger det ändå ett kvardröjande intryck
av allmängiltighet. Mer komplicerad men också
mer melodramatisk är historien om soldaten.
Sedan flera år fullgör han krigets smutsiga
hantverk med våldtäkter och mord på civila
som dagligt bröd och med den egna livhanken
som enda, absolut enda tanke. Tvärs genom en
minnesförlust av hysterisk art framskymtar
glimtvis hans förflutna, där det spökar av högt
uteliv med en kvinna, lättsinne och
förskingring, slutligen fängelse och vilda rancuner.
Omsatta i krigets vardag komma
verklighetsflykten och jagiskheten honom att försumma
sin enklaste plikt, den dagliga vapenvården.
•Gravrosten på kulsprutan vållar flera
kamraters död, innan desertering och ett nytt mord,
råare och medvetnare än de förra, sätta punkt.
Anhopningen av gräsligheter har här gått för
långt, men det dagliga livet i fält förefaller väl
återgivet. Ragnar Carlberg tycks ännu vara
en oskolad talang, och han skriver väl tills
vidare rätt illa, men han har vågat ge sig
i kast med centrala problem, och även om det
ännu brister åtskilligt i individualiseringen så
har hans psykologi ändå en viss tillförlitlighet
i fråga om de här skisserade typfallen.
Holger Ahlenius
Sven Erik Vingedal: Budskap. Förlaget
Frilansen 1947. 4: 50.
Sven Erik Vingedal, känd som författare till
en diktsamling, "Gatans arv", och som
redaktör för en värdefull skriftserie, "Litterär
orientering", har i föreliggande bok samlat ett antal
kåserier, minnesbilder och meditationer, alla
sympatiskt anspråkslösa i tonen. Några mer
etsande bilder rullar inte Vingedal upp, men
man kan likväl ha ett fint och stillsamt nöje
av hans drömarabesker, porträtt och
resefragment. Han för läsaren till Viktor Rydbergs
Ekeliden eller till finsk landsbygd. Han
beskriver en idyll från beredskapsåren eller ger
en skildring av en räddningsbragd som till sist
visar sig vara ett komiskt bedrägeri. Han
mediterar över begreppet manlighet, över bokcensur
eller över fredsfrågan, och har många för-
nuftiga ting att säga i sådana ämnen. En enda
av dessa artiklar och betraktelser har mera
personligt polemisk prägel: "Sven Lidman och
tidsandan". Johannes Edfelt
Hans Bergrahm: Idyll med förhinder.
Norstedts 1947. 4: —.
Hans Bergrahm debuterar med en
miniatyrroman om den avdankade brunnsdirektören
Assarson och hans älskarinna, en fyrtiotvåårig
sömmerska vid namn Hedvig Trana. Assarson
är en svag och klen person, som varken i inre
eller yttre avseende passade som chef för en
hälsokälla och som dragit sig tillbaka till en
villa med den stackars Hedvig, som han tagit
till sig som en sista protest mot att ha knuffats
ut ur det aktiva livet, motats undan till ett stilla
pyssel med bin och akvariefiskar. Hedvig, vars
ställning förenar alla äktenskapets plikter med
en total rättslöshet, finner i Assarsons
osäkerhet och hjälplöshet mot världen sitt enda
skydd. Bergrahm visar fint hur förhållandet
mellan dem drivs till en kris, när Assarson än
en gång ställs inför en situation, där det gäller
att hävda sig eller att låta sig skjutas undan.
Hon tvivlar inte på hans ställningstagande när
det gäller dessa "etikens sidenfrågor" och
handlar därefter i det stillsamt händelserika
slutkapitlet. Det yttre skeendet utspelas en
sommardag i stiliserad miljö, en svensk brunnsort med
Brunnspaviljong, orkester och ett staffage av
flanerande gäster. Historien erinrar till
uppläggningen åtskilligt om Tage Aurell, liksom
stilen erinrar om hans skrivsätt i t. ex.
"Skil-lingtryck" eller "Martina". Likheten behöver
ju inte bero på direkt påverkan — en strävan
till koncentration i uttrycket har kanske
frambringat överensstämmelserna. Jämförelsen bör
kanske inte utsträckas till att gälla även det
konstnärliga resultatet av strävandena. Denna
knappa berättarstil måste odlas med stor
psykologisk säkerhet och de strimmor ur livet, som
berättaren klipper ihop, måste ha en slående
sanningsprägel, annars får det hela ett drag av
konstruktion, av konsthantverk enbart. Helt har
nog inte Hans Bergrahm undgått den faran.
Men man får väl nöja sig med att han är en
ovanligt skicklig och omsorgsfull berättare och
för övrigt ge sig till tåls tills han kommer med
sin nästa bok. Åke Runnquist
853
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
