Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
mannen kunde ha tagit hand om den flyende nunnan,
som han avvisar så överdrivet bryskt, eller att den unga
abbedissan kunde ha anknutit till honom med sina
uppvaknande minnen av en flydd kärlek. Men nej, filmen
väljer nog rätt: det kan inte bli mer än ett flyktigt
möte mellan två oförenliga världar, efterlämnande en
molande tomhetskänsla, en obestämd smärta.
De bästa åren har framträtt inte bara med anspråk
på att vara ingående människoskildring utan också ett
inlägg i debatten om efterkrigsvärlden. Filmen är
ingetdera med någon konsekvens, trots att
amerikanerna här tagit till sin yppersta teknik och sina
säkraste talanger: manus av dramatikern Robert
Sher-wood, regi av William Wyler. Rent tekniskt är
verklighetsintrycket visserligen starkt, men det är en
beskuren och tillrättalagd verklighet. Konstnärligt
motsvarar filmen närmast en välskriven, fylligt
framrullande bestsellerroman. Den lägger an på
igenkännlighet i stället för stegring.
Tre män återvänder från kriget och möter olika slags
svårigheter med anpassningen till hemmamiljön. Det
nyss upplevda förföljer dem men blir snabbt förvisat
som något ovidkommande och overkligt. Helst vill de
bara sticka huvudet i busken och gömma sig i en
isolerad privatlycka, tills nästa krig faller över dem igen.
Först blir det dock en del bråk med jobb, kvinnor och
hembildning. Sjömannen som återkommit med ett par
järnkrokar i stället för händer har vissa
mindervärdes-besvär innan han är redo att med sin järnklo träda
ringen på sin ståndaktiga fästmös finger, i en utdragen
vigselakt där ironin skriker genom ritualens
pekorali-stik. Sergeanten återinträder i banktjänsten men
sprattlar emot tills solidariteten med krigskamraterna börjar
blekna bort. Av förment omsorg om sin dotter
uppträder han dock nästan omedelbart som moralistisk
knöl. Flygkaptenen letar upp sin sköna krigshustru,
en vulgär slyna som han dröjer alltför länge att lämna
hakom sig. Han gör ett resignerat försök att återuppta
sitt gamla jobb i en drug-store, för att därefter övergå
’till nedskrotning av flygplan. De ändlösa raderna av
överflödiga maskiner, den amerikanska industrins
stolta precisionsprodukter, demonstreras med
mångtydigt patos: saknad inför heroiska minnen, förargelse
över slöseriet, kanske lust att trimma dem för nytt
krig? Filmen rymmer en del riktig kritik men förtar
dess verkan med hårresande eftergifter och en
förvirrande brist på enhetligt ställningstagande.
Maria Candelaria är ett prov på mexikansk
filmkonst som tyvärr distribueras av Metro i ett synnerligen
missvisande skick, i dålig kopia, med ledsam dubbning
och en omdömeslös, hård nedklippning som gått ut
dels över den mera statiska landskapsskönheten, dels
över den häftigt stegrade realismen (till exempel den
nattliga människojakten med bloss genom
sumpmarkerna, filmens höjdpunkt av nästan plågsam
dramatisk intensitet och fysisk påtaglighet, som i denna
version skurits ner till just ingenting!). Vad som är kvar
av filmen visar konturerna av en mexikansk
bygdetragedi, där avund och bigotteri hetsar en ung kvinna
till döds. Det är ett naivt och primitivt drama som fått
något av de ryska tjugutalsfilmernas elementära
väsentlighet och naturliga skönhet. Bakgrunden är
Xocho-milco, blomsterstaden utanför Mexico City, ett gam-
malt sjöområde med övervuxna kanaler och flytande
öar, där pålverket skjutit upp i poppelalléer, skyhöga,
mörkt allvarliga som om de inramade en dödens flod.
Ärtor Lundkvist
Här kommer en annan (The Secret Life of Walter
Mitty). Regi: Norman Z. McLeod. RKO Radio.
Danny Kaye är den mest begåvade komiker som
framträtt på den vita duken sedan Bob Hope och
bröderna Marx. Till sin yttre typ påminner han närmast
om Harold Lloyd, en väluppfostrad, städad, av stränga
mödrar och chefer hunsad yngling som i ren och
barnslig enfald ibland säger och gör saker i stil med barnet
i "Kejsarens nya kläder". Harold Lloyd spelade ofta
pultronen som blev hjälte mot sin vilja tack vare
slumpens verk och som med kostlig belåtenhet iklädde sig
sin nya roll. Danny Kaye varierar samma motiv men
i stället för att utveckla det på längden skär han det
helst på tvären genom personlighetsklyvningar av
nästan schizofren art. I "Mirakelmannen" framställde han
två tvillingbröder, den ene en förläst
bibliotekstjänsteman, den andre en ohämmat impulsiv varietékomiker.
Inte nog med denna fantastiskt skickligt spelade
dubbelroll; när den glade tvillingen mördats av gangsters
gick han igen och kröp ibland in i den allvarlige
tvillingens identiska kroppsfodral, varvid
personlighetsförvandlingen skedde med plötsligheten och
våldsamheten hos en explosion.
I sin nya film har Danny Kaye funnit på ett annat
trick att demonstrera sin hart när ofattbara förmåga
av kameleontiska skiftningar. Uppslaget är lånat från
en novell av James Thurber, "The Secret Life of
Walter Mitty", men vidareutvecklat i en sammanhängande
historia, som utgör en festlig parodi på den
internationella intrigthrillern. Walter Mitty är en mammas
gosse som tjänstgör som paketbud var gång han skall
till stån och som strykpojke på kontoret i den stora
tidskriftskoncernen, som har enklare kriminalmagasin
och shejkhistorier till specialitet. Han är fumlig, blyg
och rädd som en hare men kompenserar sig genom
våldsamma fantasiutsvävningar under sina täta anfall
av akut dagdrömmeri. När chefen under en konferens
med redaktörerna lägger upp programmet för en serie
kärlekshistorier i sjukhusmiljö förlorar sig Mitty
genast i en dröm som den geniale kirurgen som lagar
blodpumpen med en reservoarpenna och räddar
patienten genom en operation där de kringstående läkarna
och sköterskorna med skräckslagen beundran ser
honom använda alla de trädgårds- och hushållsredskap
som Mittys mamma den morgonen inpräntat i honom
att han skall skaffa i staden. Han drar en spader med
sin fästmö, sin mamma och sin rival och medan han
klumpigt delar ut korten förvandlas han till den
suveräne gamblern i sydstatsmiljö, modell "Borta med
vinden", som ruinerar skurken i ett parti poker och med
en stolt gest överräcker den sista insatsen, det
orättmätigt förvärvade ägobrevet på plantagen, till den
sköna, alltunder det såpbubblor svärmar som
eldflugor under magnoliaträden. Han tänder en brasa och
ser i elden lågorna från det tyska plan som daredeviln
Mitty skjuter ned, varefter han med klädsam
blygsamhet och mönstergill oxfordaccent gör sin bejublade
entré på mässen. I denna ask skjuts ännu en ask in, ty
den tappre wingcommandern låter övertala sig att ut-
861
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
