Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
stoppade pipan och sög och sträckte ut sina
ben. Vi satt högt uppe på ett nästan
trädfritt krön, vid elden, väntade på kvällsfisket.
Under oss kastade sig älven våldsamt ner
mellan klippor och hällar. Vi satt nära de
berömda Forsarna. Vi hade ätit, lurat lite,
förberett oss för en sista framstöt. Hittills hade vi
bara haft otur. Under tre dygn inte ett liv. Det
var högvatten, och älven steg oavbrutet, växte
med varje timme. Om nätterna och dagarna
hade vi diskuterat igenom det mesta — än en
gång. Då visade det sig, att våra åsikter börjat
bli snart sagt oförenliga. Det gjorde mig
nedstämd, för en gång hade vi två varit alldeles
enstämmiga, pacifister och
kommunistsympatisörer, vi hade organiserat fredsmöten och
protestmöten mot kolorerade veckopressen och
offentliga diskussioner om allmänmänskliga
problem. Nu var allting på ett annat sätt, för
kriget och beredskapen hade lagt sig i våra
ärenden. Lindström talade aldrig om vad
egentligen han var. Men han slog nonchalant bort
alla allvarliga ord med en handrörelse, som
också gjorde mig ledsen: som om han helt
frankt sopat bort dem ur sin
föreställningsvärld. "Prata inte idéer och ideal och
överhuvud fraser med mig, det är inte lönt! För
mig finns bara ett: jag går hädanefter rakt
fram och över lik, om så behövs. Tror du man
gått igenom det här utan att ha lärt nånting?"
Fast förväntningarna stämde mig ljus i hågen
(en fiskare ger ju aldrig upp hoppet!) kände
jag mig i grund och botten ledsen. Jag hade
mist allting, det var sant, jag bar min sorg med
mig var jag gick och stod, mina ideal hade
smulats sönder stycke för stycke, och världen
omkring mig liknade mera ett dårhus än
nånting annat. Men det fanns inom mig en
egendomligt oförtröttlig optimism och tro på livet,
ändå. Kanske var det den som lät mig — leva.
I den första häftiga saknaden och smärtan
efter dem jag mist för alltid hade jag tagit
både rep och gevär och gått ut i vebon — men
båda gånger återvänt till mina tomma rum.
Nej, det vore inte värdigt ge opp! Varje
människa hade en idé att uppfylla; min idé kunde
inte vara så ynklig. Jag höljde mig visserligen
med sorg, men jag lät den ändå inte förlama
mig. Jag skötte mitt arbete som vanligt (jag
är arbetare, jag har, som Lindström, läst en
smula, folkbibliotekets böcker, lite
korrespondens, tidningar, lyssnat på radio,
överhuvudtaget försökt följa med) men gick helst ensam.
Den ende jag riktigt gärna ville träffa, det var
Lindström. Vi hade ju funnit varandra under
beredskapen. De första årena låg vi nästan
stödiväck i främsta tornedalslinjen, vi
upplevde finlandshetsen och kände båda
vanmakten av att såväl vilja hjälpa finnarna som klara
det egna skinnet som envist komma ihåg
ryssarna från böckerna vi läst. Hur många gånger
låg vi inte i nattmörkret i vårt tält (Lindström
var ordonnans, jag skrivare) och ställde upp
Dostojevskijs "Idioten", Bunins "Byn",
Tolstojs "Krig och fred" samt Gorkijs
självbiografiska böcker — dessa underbara böcker! —
och "Natthärbärget" mot den nuvarande
situationen och mot vår egen erfarenhet av det
purfinska; vi begrep snart bara ett: att det
var synd om alla människor. Och vi somnade
med bilden av en oregerlig frivillig över oss
som en piska: "Om det är nånting med er,
följer ni efter, kamrater!" Kanske miste vi
båda för alltid fotfästet under denna tid; vi
hade ju så att säja varit förankrade vid idealen.
Av allt jag själv trott på återstod bara —
pacifismen. Allt annat hade jag realiserat.
Lindström däremot var vad han kallade
hyper-realist, han hade nog tagit djupa intryck
av vårt rätt vänliga men ganska depraverade
befäl. Sista två årena blev vi inte alltid
inkallade samtidigt, det var ju också småryck,
bara. Till mångas förvåning lät Lindström
befordra sig nu, han avancerade till furir. Jag
tror han hade ekonomiska bekymmer, han var
biträde i Kooperativa, hade ingen som helst
ersättning från sin arbetsgivare. Samtidigt med
detta började han alltmera skjuta ifrån sig
osynliga saker med utåtvända handflator. ..
Jag var ledsen över att min gamle vän såg
allting så krasst.
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
