Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
med kölarna uppåt en hel meter tillbaka, föll
på rygg — och sjönk som en sten. Genast högg
forsen den och drog den med sig så häftigt,
att jag måste springa allt jag kunde tillbaka
längs stranden för att hinna med. Och så, så tog
uttern botten med ett våldsamt skrapande och
dånande. Det oerhörda vattentrycket drev den
neråt och bort från mig. Jag slet så jag trodde
händerna skulle skäras av. av linan, svetten
forsade snart över mina kinder, jag började
andas häftigt och tungt. Hela linan ner i botten.
Nu högg en fluga fast — och slets bort. Nu
ännu en. Och nu en tredje — skulle jag alltså
mista mina dyrbara, fina laxöringsflugor?!
Och då kände jag det.
Jag hade ju napp. Ja. Storfisk, själva
stor-börstingen!
Det var den, inte botten, som slet och röck
och drog och djävlades. Den arma fan — den
högg just där ute i kanten mellan de två
forsarna, högg på flugan längst ut, drog ner linan
och då, då kastades utterstackarn upp och
kap-sejsade.
Jag blev nästan hysterisk.
Jag hade ju drömnappet. ..
Och jag, min arma idiot, som trott att det
var stenarna på botten.
Nu, nu måste jag lugna mig.
Jag tvingade mig lugn. Situationen var till
nittinie procent hopplös. Men jag skulle
försöka, i alla fall. Jag förstod vad det var frågan
om, för tidigare på dagen hade jag sett en
luring hoppa här ute, just i strömkantringen.
Den flög upp och föll ner som en planka:
pang! Jag riktigt hörde plasket. Inte för ett
ögonblick tänkte jag då, att den skulle komma
till mig. Mina grejer var alldeles för veka för
såna där herrar. Men nu, som sagt, var
situationen den ...
Så började kampen.
Efter en kvart fick jag se den för första
gången, då skuttade den nämligen över linan
i ett vildsint försök att komma loss. Jag hade
lust skrika på Lindström (var tog han vägen ?).
En femkilos! ... hade jag på tungan. Men jag
vitnade, så kändes det, och fortsatte kämpa.
Mina berömda flugor var inte mycket värda
just nu, mina fina tafsar var tuggade och
avslitna nästan hälften. Min utterstake var
spräckt, den blev det då jag föll nyss, jag
kände hur den ledade sig längs sprickan.
Jag var våt ända upp mot bröstet, jag hade
plumsat i. Mina händer blödde, där linan
skurit sig in.
Nu gjorde den ett strongt försök, hoppade
gång på gång. Som om den velat föreställa
sig! Sällan såg jag en grannare syn, sällan så
utbredda fenor och sällan så verkligt bred
slagstjärt! Hoppa du, pysen, tänkte jag att jag sa
lugnande till honom, hoppa på bara, du!
Och jag hade redan tagit in ett bra stycke.
Om vi båda höll den takten, skulle saken närma
sig sin kulmen just före mörkrets inbrott. Då
fick vi se.
Men då slappnade linan plötsligt, det var
som om den till och med slitit sig från själva
uttern. Orolig började jag dra. Linan följde
godvilligt med, och nu hördes också
utter-skrapet. Det var som om den enda tyngden nu
utformats av floden, som ju låg med hela sin
kraft på min utterkrake. Hade verkligen
fiskfan gett sig i väg? Å, pysen, du har väl inte
gett dig i väg, va, du menar väl inte, att jag
ska ha stått ut allt detta för att så mista också
dig? Pysen ...!
När jag liksom flyttade fram min känsel
utefter linan, bit för bit, då fann jag dock, att
yttersta flugan alltfort låg nere på djupet och
under hårt spänd tafs.
Åhå!
Jag halade in vad jag kunde, medan jag
plötsligt blev kall. Var det möjligt? Jo då,
den fanns kvar, den hängde kvar med käften
om den röda flugan längst ut, närmast uttern.
Jag lade ut linan på stranden för att snabbt
kunna mata ut den igen, ifall han skulle åtra
sig.
Jag andades bra tungt.
Men nu konstrade uttern. Hela tiden efter
kullkörningen hade den ju tvingat mig rusa
neråt älven. Det var stört omöjligt få den så
mycket som en diss upp mot strömmen. Och
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
