Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Björn-Erik Höijer: Johan Blom håller ut. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BJÖRN-ERIK HÖIJER
ovanför vattnet. Jag fick in honom mot mig,
mot mitt ansikte. Han sprutade blod, jag
formligen drack det med min kropp. Han arbetade
våldsamt. Jag bara kramade in honom mot
mig och vred om med kniven i hans skalle.
Så småningom domnade min fiende bort.
Men också jag låg som en trasa och förmådde
inte lyfta upp min kropp, än mindre mina
händer. Jag var totalt slut. Också jag var
besegrad — på nåt underligt vis. Jag kände
det, som om jag dödat — en vän. Inte hatade
jag! Han var min, vi hade kämpat som
jämbördiga, han hade slutligen resignerat och gett
sig åt mig. Och jag hade tagit honom som god
pris, och nu höll jag honom mot mitt ansikte
som en man älskar. Jag älskade honom, inte
hatade!
Älska en besegrad ...!
Olust och trötthet slog mig mot klippan. Jag
var en trasa. Jag var ingenting.
Äntligen kunde jag i alla fall resa mig upp.
Med ett våldsamt ryck slet jag upp uttern
på klippan. Med tungt lass återvände jag så,
stapplande, till stranden, till mina ömkliga
flugor, min krossade utterstake. Häftigt
kastade jag allting ifrån mig.
Sen jag pustat ut, fick jag för mig att jag
ofördröj ligen måste visa min fångst för
Lindström. (Så märkvärdigt, att han aldrig visade
sig. Hade han möjligen storfiskat och velat
dra ihop så mycket som möjligt, för att sätta
upp mot mina förvånade ögon?) Ännu hade
jag själv för all del nätt och jämnt sett
börstingen; men den hade ju också spottat sitt blod
i mina ögon och gjort dem halvt blinda; tids
nog skulle jag syna herrn ... Jag tog fisken
i händerna — fiskväskan låg bland de andra
grejerna — och började gå uppför. Det hade
mörknat, stundtals skymdes vattnet under den
stigande nattdimman. Dånet och bruset växte
liksom inne i ett oavlåtligt ökande mörker,
stegrade sig mot ett ödesmättat crescendo.
Terrängen blev allt svårare, på ett ställe måste jag
in i snårskogen, för marken var sänk med
djupt, strömmande vatten mellan med buskar
bevuxna, vippande tuvor. Lindström hade
tydligen hunnit gå långt upp efter älven. Jag hörde
en lom skrika, klagande och nästan sjukt.
Jag såg några vildänder formera en perfekt
trekant och krackande försvinna över
skogsbrynet, skrämda av den jag sökte, kanske. Jag
blev trött; då höll jag fisken in mot kroppen
som ett barn.
Så kom jag fram till älven igen. Det första
jag såg var att här krökte den sig och bildade
ett brett lugnvatten, som troligtvis samtidigt
hade bakströmmar: ett så kallat bakvatten,
eller åtminstone ett spakvatten. Det var
egendomligt ödesgrått, inte mörkt. Forsbruset
mojnade, bara några naiva krusningar längre ut
visade, att det ändå alltjämt var frågan om
verklig ström. Så upptäckte jag honom; han
satt på en sten mitt inne i bukten, tydligen
vilande sig, kanske i funderingar.
Så tyst som möjligt gick jag fram mot
honom i avsikt att verkligen få honom storögd.
Han syntes märkvärdigt nedslagen, där han
satt.
Jag tänkte: han grubblar väl, han är nog
benägen för det, alltjämt, fast han inte gärna
vill tillstå det. Kanske är han inte så tvärsäker
i alla fall? Tänk, om han funderar på det jag
sa, tänk om han backar och kommer tillbaka? !
Att jag själv i hans ögon numera var en
sann mördare, det tänkte jag inte på ett
ögonblick. Om en människa dödar en människa, då
är hon en mördare. Men inte om hon dödar
en fågel eller en fisk eller ett får eller en kalv.
Det är ju ett axiom. (Tänkte jag.) Det jag nyss
kände, det var bara sinnesförvirring, född av
äckel och trötthet.
Han satt med ryggen till. När han hörde
mina steg, spratt han till men vände sig inte
om. Han sträckte upp båda händerna och
flämtade med en ton av vanmakt:
"Säj inte ett ord! Tyst! Jag har tappat
pipan!"
Det var en verklig förtvivlan i hans komiska
ord och figur. Jag fattade inte först, att han
demonstrerade mot min pratsjuka. Men jag
såg — och det gjorde nog, att jag missade
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
