Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Hagar Olsson: Cora Sandel och friheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGAR OLSSON
livet som Cora Sandels, och är så full av ömhet
och hemlig gemenskap med tingen, som kan
fånga något av detta ogripbara väsen som vi
kallar friheten och som allt skapat lovsjunger
som sitt gemensamma, gudomliga arv.
Det ligger nog något i att den bok som Cora
Sandel skrivit i det andra världskrigets skugga
är så mycket hårdare utformad, så mycket
mera ironisk och besk i smaken än boken om
Alberte, och att frihetsupplevelsen nu fått en
ton av uppgivelse och undergång. Man
frapperas genast av den perfekta och liksom
glättade tekniken, som kan ha ett tycke av
filma-tiskt arrangemang, och man står kanske ett
ögonblick undrande, liksom var detta något
som är främmande för den Cora Sandel man
känner och som man älskat inte minst just på
grund av stilens förfinade intimitet och
pulserande livsnärhet. Men ju djupare man kommer
in i boken, desto mera bränns det, och mem
får en underlig känsla av att man, när man
gått in genom svängdörren till Kranes
konditori, hamnat rätt in i den moderna tidens
helvete — ett slags grotta eller labyrint på
sidan om livet som varken har ingång eller
utgång utan bara en svängdörr, ett teknikens
bländande underverk, där människorna går av
och an alldeles meningslöst, utan att
fördenskull komma varken till en början eller ett slut,
medan de som ännu minns vad de egentligen
var till för och att det var livet det gällde sitter
avsides och förblöder. Man behöver inte pressa
Kranes hedervärda konditori på någon
långsökt symbolik för att komma underfund med
att det är fråga om en tragisk satir som visar
oss hur vår civilisation ser ut inuti och hur
hjälplösa och till undergång dömda alla
mänskliga värden är i det andliga klimat som nu
råder i världen. Någonting blödande har i
denna märkvärdiga bok iklätt sig den
fullfjädrade teknikens blanka rustning för att
kunna stå världen emot och slå den med dess
egna vapen. Den som talar i boken, som
berättar hela historien med det illvilliga och lite
hjärtnupna skvallrets obetalbara tonfall är just
"världen": det är den allmänna meningens röst
vi hör hela tiden, den ger oss de pikanta
detaljerna i den mänskliga tragedin, de giftiga
insinuationerna, det självgoda fördömandet,
och intrycket blir så mycket förfärligare som
offrets egen röst alltemellanåt tränger igenom
och ger oss en smakbit av det nakna, blödande
livet. Det är ett tekniskt mästerstycke, en
dubbelexponering som är genomförd med en
kuslig pregnans, men som i motsats till vad som
ofta är fallet i den nya litteraturen inte är
gjord för effektens utan för sanningens skull —
för att sanningen om vårt liv må komma i
dagen och bringa oss till besinning.
Alberteserien mynnade ut i en sats som för
Cora Sandels del anger vad som är
författarskapets mening: "Få sagt litt sannhet —" Om
någon har inlöst de orden och genomfört deras
etiska krav i sin konstnärliga framställning så
är det Cora Sandel, och när hon i "Kranes
konditori" tar upp det mänskliga
frihetsproblemet i ett större socialt sammanhang
fullföljer hon obevekligt samma linje. Utifrån sin
konstnärlighets oantastliga renhet har hon här
uttalat en förfärande dom över en
samfundsordning som utlämnar de mest levande, de
ömmaste, vitalaste och rikast utrustade
människorna till undergång och slänger dem ifrån
sig som föraktliga människotrasor, lagom till
att trampas på av dem som inte vet av någon
högre frihet än friheten att köpa och sälja, att
nyttja och utnyttja. En talande sanning ligger
det också i att det är kvinnan och arbetaren
som här för ett ögonblick finner varandra i sin
avsigkommenhets trotsinställning: över detta
trista möte svävar drömmen om en fulltonigare
och friare mänsklig gemenskap, och det ligger
en skärande ironi i att det är först när de två
blivit medvetna om att ha lidit skeppsbrott
i livet som de förstår att de i själva verket är
bundsförvanter och att deras inre
otillfredsställelse, deras andliga hunger inte kan stillas
med mindre mänskligheten kämpar sig fram
till nya och mera organiska gemenskapsformer.
28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
