Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
emellertid så småningom övergav honom för
en mindre finurlig ung attaché. Barries
kvinnofigurer är som regel antingen svala, kloka
damer eller också trotsiga, outvecklade
yr-hättor av en typ, vilken som sagt ligger väl
till för en skådespelerska av Katherine
Hep-burns avsexualiserade typ.
Wendy i "Peter Pan" tillhör så liten hon
är de svala, kloka damerna. Hon odlar ett för
hennes ålder groteskt svärmeri för Peter, som
envist vägrar att förstå hennes väluppfostrade
närmanden. Denna barnkärlek utgör ett av de
mest svårsmälta inslagen i stycket genom sin
sentimentalitet och sin hårresande brist på
psykologiskt underlag.
Peter förstår inte att Wendy så småningom
vill gifta sig med honom. Han flyr från alla
den vuxnes förpliktelser, och han gör det, i
motsats till de flesta andra som försökt sig på
saken, med framgång, därför att han aldrig
blir äldre. Önskan att förbli liten och ha roligt,
att slippa det larv och den äcklighet, som tycks
utmärka de vuxnas liv, finns nog hos många
barn i en viss ålder, den där "Peter Pan"
funnit sin tacksammaste publik. Ibland kan en
liknande inställning röja sig hos vuxna,
framför allt hos män, i vissa infantila fixeringar.
Edmund Wilson har i sin senaste bok, "Europé
Without Baedeker", visat att engelsmän oftare
än några andra folk i sin litteratur och sitt tal
vänder tillbaka till pojkåren. Romantiska
skol-skildringar har enligt honom producerats
flitigare i England än någon annanstans. Han
nämner inte Barrie, men i "Peter Pan" finns
nog denna romantisering i längre gånget skick
än på de flesta andra håll i engelsk litteratur.
Att detta har sin grund i upphovsmannens
natur måste vara uppenbart även för en psyko-
logiskt oskolad person. Barries biografi,
liksom hans brev, visar hur han led av många
av den vuxnes förpliktelser, hur han hos de
kvinnor, med vilka han stod på mer förtrolig
fot, främst värdesatte moderliga egenskaper.
Själv plågades han vanligen av diverse
småkrämpor, förkylningar o. dyl. och ville då
gärna pysslas om.
Ett annat utlopp för sin dragning åt
barnidealet fann han i sin lekfullhet, som inte bara
tog sig uttryck i samvaron med hans vänners
barn, utan även i allsköns putslustigheter i
sällskapslivet, som det sedan ofta behövdes all
hans personliga charm för att släta över när
offret tagit illa upp. Att han också besatt en
god portion av den troskyldiga sadism, som
en tid utmärker de flesta barn, visar sista
aktens gruvliga blodbad på piraterna i "Peter
Pan", vilket i likhet med de scener, som
skildrar förhållandet mellan Peter och Wendy,
är skrivet utan en skymt av den finurliga ironi,
som präglar de kommenterande
scenanvisningarna till många av styckets bästa scener.
Det hör nämligen med till bilden att James
Barrie delvis var underkunnig om svagheterna
i sitt ideal. Han är sålunda fullt på det klara
med den gränslösa egoism, som ingår i Peters
fasta beslut att förbli liten och ha roligt, men
det hindrar inte att han i förord och
kommentarer röjer livlig svaghet för detta beslut.
Att Barrie kom att inse hur personligt
styckets grundtema egentligen berörde honom
själv visar en dagboksanteckning, tillkommen
sjutton år senare: "Det är som om den
egentliga innebörden i ’Peter Pan’ skulle gått upp
för mig långt efter det jag skrev stycket. Gör
förtvivlade försök att bli vuxen men kan inte."
Åke Runnquist
BOKRECENSIONER
SVITER
Erik Lindegren: Sviter. Bonniers 1947. 6: 50.
Om Erik Lindegren i "mannen utan väg"
kan anses ha framlagt ett visserligen
hermetiskt inkapslat etiskt-filosofiskt program, så
kan man å andra sidan möjligen kalla "Sviter"
en exempelsamling till hans estetiska
livsåskådning. I båda böckerna är han visserligen en
kontrapunktiker som mera sällan låter en enda
stämma bryta fram och dominera rent lyriskt,
i lyrisk ensamhet. Och i båda fallen är det
fråga om ett legato som knappast ger läsaren
pauser. Ändå är skillnaden mellan de två
diktsamlingarna stor — ungefär som mellan en
Bachfuga och en Bachsvit. I "mannen utan
väg" höll sig författaren strikt till temat och
sin avsikt med det. "Sviter" är däremot något
av en ekogrotta där klart förnimbara fast
kanske inte alltid påvisbara stilintryck och
.52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
