Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
materialism, er bestialiska likgiltighet för allt
olyckligt och ert gläfsande hat till allt som är stort.
I denna roman kan ett sådant utbrott
naturligtvis endast läggas i munnen på en hårdhänt
behandlad person — en liten chans på
bekostnad av mycket hån. Författaren döljer i största
möjliga utsträckning sin sympati, döljer att
negativismen inte var så helhjärtad som den
kunde synas. Vad som döljes är egentligen
Aldous Huxleys outrotliga entusiasm för
godheten, vad som synes är hans avsky för
enfalden. Man kan anmärka: Vilken apparat för
en så i bokstavlig mening blygsam
manipulation! Kapriolens uppsluppenhet, satyrernas
bocksprång, den cyniska jargongen, den
kallblodiga vetenskapligheten — vilken
besynnerlig rustning för en människa, som egentligen
är mera släkt med Parsifal än med Mefisto!
Det är ju emellertid inte sökandet efter den
heliga Graal, som gjort Huxley till en
världsberömd författare — även om också det
momentet så småningom kom med i
reputationen — utan snarare kapriolerna. I
hämningslös konversationsförmåga har han väl
aldrig överträffats av någon romanskribent,
och man får väl nästan hoppas, att han aldrig
kommer att överträffas. Att av de efemäraste
associationsanledningar bli bombarderad med
encyklopediskt vetande blir i längden en
aning prövande -— inte bara för självkänslan.
I "Bocksprång i det gröna" är dock den lärda
associationsmetoden diskretare än i senare
romaner. Personskildringen lider naturligtvis
av Huxleys vanliga svaghet:
karikatyrmässig-heten. De flesta figurerna säger med samma
oförskämda lätthet likartade cynismer. Alla är
visserligen inte lika kunniga i biologi som
Shearwater, och affärsmannen Boldero blir
nästan pinsamt grotesk genom att kalla Picasso
för Bacasso — men sådant är undantag.
Elementär förmåga att uttrycka sig på elegant
italienska, viss kännedom om Crebilion fils
och ett f abulöst musikminne kännetecknar i
allmänhet persongalleriet. Med ledning av deras
erotiska egenheter kan man dock utan större
svårighet hålla isär åtminstone de mest
groteska personligheterna: den förfinade
syba-riten Mercaptan, den blodtörstige Coleman
o. s. v. Något psykologiskt perspektiv har
Huxley knappast förlänat débaucherna, han håller
hela tiden med beundransvärd okänslighet den
uppsluppna kåsörstilen — tämligen kvickt,
tämligen olustigt, tycker kanske läsaren. Men
författaren själv har i sin kåserande form med
Mefistos förtjusning övervunnit Parsifals olust.
Översättningen av "Bocksprång i det gröna",
som gör ett gott, delvis talangfullt intryck,
är verkställd av Teddy Brunius och Lennart
Lagerwall. Teddy Brunius har också passat
på att ge ut en bok om Huxley, en lätthanterlig
och lättläst volym, som man utan samvetsnöd
kan rekommendera som introduktion. Den är
försedd med litteraturhänvisningar och en
kronologisk förteckning över Huxleys verk,
vilket man konstaterar med tillfredsställelse —
det är inte alltid författare till böcker av denna
typ gör sig denna obetydliga men rimliga
möda.
Ur litteraturhistorisk synpunkt ger Brunius’
bok föga — det har ju författaren inte heller
avsett — men inte heller biografiskt har den
mycket att meddela, och det är man kanske
böjd att beklaga.
Brunius’ framställning formar sig till en
genomgång i tidsföljd av Huxleys hela
produktion och vittnar om en gedigen kännedom om
materialet. Hans uppfattning om Huxleys
"intellektuella typ" och litterära insats behöver
knappast ge anledning till några kommentarer,
dels därför att den väl i stort sett är riktig, dels
därför att den är så pass allmänt hållen.
Kanske hade man i en bok med så personligt
tonfall som denna och som författaren överräcker
med sådan sympatisk anspråkslöshet väntat sig
en smula starkare accentueringar och
personligare värderingar. I varje fall måste man
beundra Brunius’ förmåga att inom en så
blygsam ram behandla ett så omfattande och
mångsidigt stoff. Framför allt är man tacksam för
de partier som handlar om Huxleys lyrik, som
av allt att döma är värd mera uppmärksamhet
än man kunde väntat. Detsamma gäller
essayi-stiken, som visserligen är mera känd, men som
i Sverige knappast blivit föremål för någon
större uppskattning. Man förvånar sig dock
över att Brunius inte mera ingående utnyttjat
"The Olive Tree", där, förefaller det, essayen
om "Justifications" utgör en ganska viktig
nyckel till Huxleys etiska och religiösa
uppfattning.
Ibland frestas man att sätta små frågetecken
i marginalen till Brunius’ framställning.
Antagandet att det är Huxleys "ögonfel som gör
att han karikerar bättre än han karakteriserar"
är en smula besynnerligt. Behövs det inte större
visuell upplevelsefömåga för att kunna
karikera än för att karakterisera? Kan man för
övrigt säga, att Huxley visar påfallande
svaghet när det gäller att karakterisera?
Om författaren med "karakterisera" möjligen
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
