Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Kristian VII." Den totala frånvaron av
diva-later och histrionmanér, av publicitetsbegär
och självreklam har alltid frapperat och
imponerat hos denne utpräglat virile
scenkonstnär ur generationen mellan de Wahls och Gösta
Ekmans. När en artist varit så angelägen som
han att inte släppa folk inpå livet, att
framträda inför offentligheten endast och allenast
i utövandet av sin konst, så är det redan en
liten sensation då han gått med på att lyfta en
smula på förlåten och för en journalist berätta
något om sitt liv, sina rollskapelser och sina
arbetsidéer.
Margit Siwertz har blivit den lyckliga som
erhållit förmånen att samla detta material och
förmedla det till allmänheten, och hon saknar
inte förutsättningar för uppgiften. Som duktig
och driven veckopressjournalist har hon kunnat
tillämpa den inom yrket brukliga
intervjutekniken i förening med en lätt romantisering ur
egen fatabur, så att Lars Hansons barndom,
ungdomsutveckling och senare levnad återgivits
som en sann berättelse ur livet och i en
flödande stil, som ibland bara kan bli alltför
pigg och förnumstig och inte gått helt fri
från enstaka svåra fadäser. Men
författarinnan har med vinnande anspråkslöshet satt
som sin främsta uppgift att rädda ett
källmaterial som eljest gått förlorat, och på den
punkten förtjänar hon en uppriktig honnör.
I övrigt ger hon en utförlig resonerande
katalog över Lars Hanssons rollskapelser med
fylliga utdrag ur recensionerna och har på
lämpliga ställen lagt in tungt vägande
uttalanden av våra främsta teaterexperter, Agne
Beijer, Martin Lamm, Oscar Wieselgren.
Härtill kan sägas, att några pressröster med fördel
kunnat uteslutas — t. ex. Daniel Fallströms,
för att inte tala om den göteborgska
skandaltidningen Vidi! — och att den mångstämmiga
kritikerkören hade fått en helt annan vikt i
boken, om författarinnan med några ord
karakteriserat de olika skribenterna, deras
värderingsgrunder och allmänna inriktning. All
kritik som är något värd, och den andra kan
lämpligen förbigås med tystnad, innebär ju en
konfrontation mellan olika idéer och
temperament, utgör en yttring av de fruktbara
spänningar som äro oumbärliga i kulturlivets
parlamentarism. Endast den läsare som förut är väl
hemmastadd i terrängen kan nu sätta kött på
recensentnamnens ben.
Lars Hanson är född göteborgare och son
till en stuveriarbetare. I svensk kultur är det
förvisso något sällsynt, att den väldiga kraft,
som kan härledas ur proletärt ursprung och
ett stamträd av genuint svensk folklighet,
om-sättes i psykologisk djupborrning och restlöst
uppgående i den rena människogestaltningens
problem. Man frestas att sätta detta i något
slags sammanhang med handels- och
hamnstadens atmosfär av världsmedborgarskap och
fria västerhavsvindar, spelande också över
"maj bergens" krokiga kullerstensgator och
pittoreska båtsmansstugor, där Lars Hanson
redan som pojke greps av teaterlidelsen. Att
han försökte sig i gravörens yrke, förefaller
signifikativt för den som skulle bli en mästare
i psykologiskt detalj studium, i
maskeringsförmåga och i tålmodigt mejslad och ciselerad
porträttkonst, och att hans första mecenater
främst rekryterades bland den j udiska
bourgeoisien i Conrad Pineus’ stad, som gjort så stora
kulturfrämjande och filantropiska insatser,
anknyter ytterligare hans profil till de specifikt
göteborgska inslagen i vår kultur. Som
karaktärsskådespelare fick han sitt genombrott vid
Intima Teatern i Stockholm, som under
1910-talet på ett avgörande sätt vände den svenska
skådespelarkonsten mot ett fördjupat
själsstudium, en mer inträngande karakteristik och
en mer komplicerad människotolkning än
tillförne — Gustaf Collijn har berättat historien
i sin vackra minnesbok — och Strindbergs
Gustaf III blev 1916 den första stora
glansrollen, inom parentes sagt granskarens egen
första, överväldigande teaterupplevelse.
Egentligen är det en smula förvånande, att
Sigfrid Siwertz’ maka inte uppmärksammat,
att Lars Hanson är jämnårig med litteraturens
tiotalister, slog igenom ungefär samtidigt med
dem och i mångt och mycket företett med dem
överensstämmande drag. Mellan nittiotalets
romantiska känslolyrism och tjugotalets mer
eller mindre metafysiskt genombrutna
expressionism står han jämte Ivan Hedqvist som
företrädaren för en ny objektivt-realistisk
människoframställning och en intellektuell spelstil,
grundade på inlevelse, analys och ödmjukt
tjänande av själva uppgiften, och detta svarar
i sin tur mot tiotalisternas intellektuella
läggning, deras oförtröttade verklighetsstudium och
senkomna introduktion av den moderna
samhällsmänniskan i svensk diktning. Liksom flera
av tiotalisterna synes Lars Hanson ha
föregripit djuppsykologin, och det hade varit av
största vikt att få veta om han sedan som
de hade studerat den vid källorna, men den
frågan tycks Margit Siwertz inte ha ställt. I sin
själstolkning och psykologiska fantasi var han
5 BLM 1048 i
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
