Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Ingeborg Erixson: Två dikter - Flykt mot evigheten - Havssnäckorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGEBORG ERIXSON
TVÅ DIKTER
Flykt mot evigheten
Tre roddare förde oss längre
och längre bort ifrån land,
snabbt rodde den första — årån
växte uti hans hand,
blå omflöt rymden och molnens
vinglätta fjäderskrud,
midjeband gav horisonten,
hårsvall och gyllene hud;
de andra gömde sig bakom,
de liknade mörka män
som följde med droppande årblad
höjda och sänkta igen,
som svarta svalor ur munnen
lyftes sekund och minut
och lades till evigheten,
ett ljushav som aldrig tog slut,
där ingen yttrade något,
var och en rodde stum
taktfast, taktfast till vilan
i ett oändligt rum
uppslukat av ensamheten,
ej hördes en fågels skri
och inga blanka fiskar
flydde i vattnet förbi,
molnen uppsteg långt borta,
ulliga Guds vita lamm,
som trappsteg i klarheten känslan
av att aldrig nå fram —
Havssnäckorna
Havssnäckorna —
se, deras gömda skal
runtom i klippan uti tusental
små skalfragmenter —
kvällsvarm ligger spenen
av sol i havet,
rinner över stenen
i strilar utåt —
se, hur fasetterat
det enkla blivit,
nytt på nytt formerat
i ögonen,
alltmera spända, lyfta
gå vågorna ur underjordisk klyfta
i trappsteg upp
där ljuset dem omspolar —
i denna kväll bryts hoppande små solar
i skummet loss
tungt avlösta av sjöar
långt bort från oceanens gröna öar
av ensamhet -—-
så mjukt invaggad är
av dyningarna, solen, klippan här
att man kan känna strömningen inunder
att leva:
genomflytas utav under
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
