Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Henry James: ”Europa”. Novell. Översättning av Thorsten Jonsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY JAMES
hyste inga samvetsbetänkligheter mot att föra
de italienska sjöarna på tal, men jag blev
pinsamt berörd när jag märkte att hon
ingalunda behandlade samtalsämnet på det
avskedstagande sätt med vilket Falstaff babblar om
gröna ängar.
Det kan nog hända att mina förevändningar
för att tillbringa en eller annan dag hos min
svägerska i fortsättningen endast dolde en
önskan att glimtvis få följa dessa händelsers
gång: i alla händelser kände jag mig alltid
vid ankomsten till Brookbridge oemotståndligt
nyfiken på vår sedvanliga visit. Jag har för
mig att en lång tid gick på det sättet, med
glimtar och pauser, åtskillig otålighet och
ännu större medlidande. Våra besök blev
också kortare, ty som min följeslagerska sade,
verkade de med tiden alltmer påkostande. Till
slut fick jag för mig att de goda systrarna till
och med ville undfly mig såsom en den där
ofrivilligt trängde under deras medvetandes
yta. Det var som om de visste var jag tyckte
att de borde hålla till och därför slutligen,
genom att iaktta systematisk tystnad rörande
den världsdelen, måste värja sig mot den
brottslighet jag sökte pådyvla dem. I stället
var de — liksom av en instinktiv önskan att slå
blå dunster i ögonen på mig — uppfyllda av
små rörande hycklerier, som kretsade kring
intressen och glädjeämnen i Brookbridge. Och
med tiden kom också min egentliga
uppfattning om deras belägenhet praktiskt taget helt
att basera sig på min följeslagerska rapporter.
Jag tror mig minnas vart ord som vi utbytte
i frågan, om jag också har förlorat greppet om
händelseutvecklingens kronologi. Det intryck
de gjorde på mig efter mellantiderna sökte sig
alltid extravaganta formuleringar när jag vid
hennes sida var på väg därifrån.
— Hon får vara hur gammal hon vill —
det rör mig inte. Det är den enorma ålder
som flickorna börjar komma upp i som är
skandalös. Sådana saker ska man inte rota i,
det vet jag; men åren och möjligheterna
försvinner sin kos. De håller allihop på att åldras
tillsammans — snart blir det för sent; och där
sitter modern och ruvar över dem som en
rovfågel och — vad ska jag säga? — kalkylerar.
Väntar hon på att de ska falla ifrån en efter
en? Hon kommer säkert att överleva hela
skaran. Det är någonting fullkomligt
samvetslöst över det hela.
— Ja, men vad ska hon göra, menar du?
Om den stackars människan inte kan dö, så
kan hon inte. Vill du att hon ska ta in gift
eller skära av en pulsåder? Jag vågar påstå
att hon skulle föredra att få gå hädan i vanlig
ordning.
— Nej, förlåt mig, måste jag ha svarat;
det är en sak som du absolut inte vågar påstå.
Om hon föredroge att gå hädan, så ginge hon
hädan. Hon skulle känna det lämpliga, det
anständiga, det nödvändiga i att göra det. Men
hon föredrar motsatsen, att bli kvar och
vidmakthålla spänningen, och att hon kallar dem
för "flickor" och talar om vilken härlig tid de
fortfarande kommer att få en gång, det är rena
medvetna ondskefullheten hos en slug gammal
häxa. De har ingen egen tid att vänta sig — för
dem står ingen tid till buds! Jag menar, hos
henne förekommer ingen förväxling av
tidrymder och perspektiv. Hon vet att hon är
hundratio, och hon är grymt stolt över det.
Min svägerska var inte av samma mening;
hon ansåg att gumman var i god tro och att
hennes magnifika vitalitet, som trots ohälsan
var så stor, oundvikligen måste komma henne
att tillskriva alla dem ungdom som hade
kommit till världen så långt efter henne.
— Och tänk om hon skulle dö? Den frågan
kom alltid från min medforskare i ämnet.
— Menar du medan döttrarna är borta?
Det är ingen som helst risk — inte ens om
hon skulle ligga på sitt yttersta just när de
reste. Vid sin återkomst skulle de finna henne
fullkomligt återställd.
— Men tänk hur det skulle kännas för dem
om de inte var hos henne?
— Jag upprepar att det där bygger på den
felaktiga förutsättningen. Om de bara kunde
ge sig i väg i morgon dag — störta i väg oför-
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
