Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - Johannes G. Ekstrand: För två tungor. Dialog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR TVÅ TUNGOR
Hon: Så här läste jag en gång i en
berättelse: "Han satte ögontänderna i henne och
slickade henne med blicken."
Han: Slicka! Så diskret ni är! Jag äter er.
Klockan är tolv, det är middagstid på landet.
Hon: Ni börjar med håret, ser jag.
Hår-d’æuvre ?
Han: Hahaha! Är den ny? Men ni har rätt:
man ska börja med håret. Det är det äldsta.
Överallt är ni hyvlad och fernissad, men håret
i sitt svall berättar var ni kommer ifrån. Över
er kropp i sin sydda gömma, er hönshud och
ert jungfruskinn reser det sig som lejonets
man, som vargens ragg, som minne av urtid
och djurtid. — Apropå, har ni svårt att hålla
djuren borta från det?
Hon: Hur så?
Han: I håret förvarade kvinnan de levande
gåvor som hon gav åt mannen då han böjde
sig ner över henne. Han fångade dem mellan
tungspetsen och den torra, vassa överläppen,
kände dem i munnen och svalde dem.
Hon: På den tiden hade herrarna takt. —
Måste ni glo så där?
Han: Först öga vid öga, sen tand vid tand.
Jag ser era ögon.
Hon: De ser det.
Han: Som råttor ser de ut, två små råttor
i en bur av ben. De kilar fram och tillbaka
under pannvalvet, och ibland dras luckorna
ner framför dem.
Hon: Rädda för tjuvar, tror ni?
Han: Ni smickrar mig. Med munnen. Med
er mun som är en ringmuskel med rödmålad
kant. Ett litet litet hål i en lång kropp. Det
sitter som på en flöjt: inte längst ut i spetsen,
men nästan. Man stoppar in mat i det, med
kniv, med gaffel, med tvingande tummar, och
maten bubblar och kokar nere i grytan och
kommer opp igen i form av ord. Låter man bli
att stoppa mat i er i fjorton dar så får man se
hur det går med orden.
Hon: Tack, inga experiment!
Han: Har ni reda på att ni rör öronen när
ni talar? Lite, lite, som ett nästan-inte-djur,
som vingen rörs på en sparv då den sitter
stilla. Ni gömmer hälften bakom håret för att
en gång ha något nytt att visa.
Hon: Jag är inte säker på att det blir för er.
Han: Säkra är de dumma. Tänk i stället så
här: "Kanske, kanske ska han en gång möta
mig i en trädgård. Duvorna ska picka på
sandgångarna och påfåglarna i cederträden. Han
ska bryta fem gula rosor och ge mig, men
först ska han plocka bort taggarna från dem,
med en pincett."
Hon: Varför skulle ni plocka bort taggarna
från dem?
Han : Av kärlek och människokärlek och för
era fingrars skull.
Hon: För fingrarnas?
Han: Jag måste få räkna dem innan ni
sticker sönder dem. Hur många är de?
Hon: Tretton. Det är ett olyckstal.
Han: Ni är lustig. Är det därför ni har så
många rynkor mellan ögonen och tinningarna?
Ni brukar skratta mycket, är det inte så?
Hon: Jo visst.
Han: Nej gråta, och gråta fult. Ni måste
behärska er. Med lite vana kan man mycket
väl låta tårarna rinna utan att grina och
förvrida ansiktet. Ni borde stiga opp om
rnornarna och öva er.
Hon: På kvällarna går det bättre.
Han: Det är egendomligt att ni har så
många saker samlade i ansiktet. Har ni hört
någon säga att ert huvud ser ut som ett
periskop?
Hon: Ett periskop? Är det inte det jag
alltid har trott!
Han : Periskopet på en undervattensbåt.
Kläderna är vattnet, kroppen båten och huvudet
periskopet. Det sticker opp på ett rör ovanför
kläderna för att se, höra, lukta och smaka
yttervärld. Då kroppen rör sig vickar det.
Hon: Och ni är inte dykare, hoppas jag?
Han: Sånt skryter alla män med. Akta er,
nu dyker jag ner till er måge. Den är klädd
med tjockt, elastiskt skinn, vitgult som råsiden.
När ni äter mycket eller väntar feta barn
spänns det ut som gummit på en boll. Sen drar
det ihop sig igen.
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
