Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Februari. N:r 2 - E. Bendz: Sjuka genier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. BENDZ
många års slit och försakelser och slutar sina
dagar som en sniken krämare; som "gör sig
till en lymmel för att bli poet" och "söker en
experimentell kunskap om det Högsta genom
att systematiskt rubba alla sina sinnen"; som
förnekar sitt skaldegeni och till sist, när han
förlorat varje spår av talang, bekajas av den
löjligaste litterära fåfänga, etc.?... Lägger
vi så till de rent degenerativa dragen,
underlag för eller bifenomen till hans
sinnessjukdom: konstitutionella brister, akromegali,
anal-erotiska och skatologiska tendenser,
förföljelse- och storhetsmanier, Oedipuskomplex,
pius syfilis, hjärninflammation, missbruk av
narkotika m. m., har vi åtminstone ett litet
urval av signifikativa egenskaper och
upplevelser hos en sällsynt belastad och
predis-ponerad individ.
Följer så den psykiatrisk-litterära analysen,
som ger följande. Rimbauds sjukdom är till
art och förlopp klart schizofren: en rad
hallucinatoriska delirier av avtagande styrka och
frekvens med sakta fortskridande
intelligens-förslappning fram till hans död 1891. Den
längsta av dessa excitationsperioder infaller
under åren 1870—73, alltså mellan hans
sextonde och nittonde år, och täcker praktiskt
taget hela hans produktion. Fr. o. m. 1874
visar han sig likgiltig för sitt verk. Klyftan
mellan visionären och sitt normala jag
uttrycker han i formeln "/ag är en annan" (Je
est un autre). Han "urskuldar sig" också med
följande argument:
Jag har ingen del i det. Det är inte mitt fel. (___)
Det är synd om trät, som råkar bli fiol. Om
mässingen vaknar och ser sig förvandlad till trumpet, är
det inte mässingens fel.
Så lät det efteråt. Helt annorlunda i
trans-tillstånd. Då frossar han i självberöm: "solens
son", "gudason", "furstenatur", "ängel", "jag
har alla talanger", "jag är en mästare i
bländ-verk", "jag skall avslöja alla mysterier", "jag
har skapat alla fester, alla triumfer, alla
dramer", etc. Den typiska jargongen.
Med rätta säger författaren att Rimbauds
poesi vore till stor del obegriplig, om man inte
fattar den som utslag av akut förryckthet —
"dårpoesi", naturligtvis i olika grad alltefter
intensiteten och sammanhanget i hans
ingivelser. En dikt som "Le Dormeur du Val" kan
passera granskarens öga oanmärkt. Men vem
tror att "Le Bateau ivre" eller "Une Saison en
Enfer" kan ha alstrats av en frisk hjärna, om
än aldrig så överhettad? Invänder man att
poemens reguljära versifikation och andra
spår av formell virtuositet tyder på ett nog så
vaket omdöme, kan svaras dels att den
tekniska utformningen givetvis företagits i mera
sansade ögonblick, dels att mångfaldiga
publicerade diktprov av schizofrena visar samma
förening av absurt innehåll och skicklig
formbehandling. (Se t. ex. d:r Gaston Ferdières
artikel "Le Poète: Symbolisme et schizophasie",
Quadrige, maj 1946.)
I sitt produktiva stadium var alltså Rimbaud
besatt av "en annan", med vilken hans
vardagsjag kunde förlika sig endast i så måtto
att materialet för dikterna utgöres av i spridd
ordning uppdykande minnen, som frigjorts
och trätt i funktion under inverkan av
desperata stämningar, alkohol och andra stimulanser
eller ett visst fysiskt särtillstånd. Det litterära
resultatet företer dessa egenheter:
deformerade sinnesintryck, omaka idé- och
ordkombinationer, bedövande ljud och våldsamma
färgeffekter, jättelika tal och dimensioner,
barocka scener, kort sagt ett myller av alla
upptänkliga intryck och påhitt i tät följd, utan
annan logik än sjukdomens egen. Härav hans
stil: ryckigt tempo, korta fraser, inga retuscher,
ingen vältalighet, inga mellanled; en
automatisk upptagning på vaxskiva av det skadade
instrumentets förbryllande dissonanser och
bisarra klanger. Men dessa dillerier av en
genial människas sjuka inbillning griper oss
också genom sin sällsamhet och kraft, sin av
ingenting hämmade naturlighet. Det är just
Rimbauds styrka och originalitet att han aldrig
ändrar och justerar något väsentligt i detta
stenogram av sina visionära erfarenheter: han
ser, han lyssnar som i en dröm till rösterna
i sitt mörka inre, minns och skriver ner allt-
116
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
